Robin Hood, Emiliano Zapata, Engelbrekt, Spartacus var mina historiska hjältar.

Alla hade de kämpat för de fattiga, för friheten och mot övermakten.

På 40-50-talet kom några till.

Salvatore Giuliano (1922 –1950)

Salvatore Giuliano – den unge sicilianske rövarhövdingen som stal från de rika och gav till de fattiga blev mångas hjälte. Jag läste allt som skrevs om honom och bad farsan rapportera om vad han läst i italienska tidningar.

Det berättades om Giuliano att han plötsligt dök upp hos en gammal änka som skulle avhysas från sin gård för att hon inte kunde betala arrendet. Med sig hade Giuliano en packe sedlar som han överlämnade till kvinnan och därefter drog sig tillbaka. Pengarna hade han stulit från rika markägare.

En annan gång blev Giuliano vittne till hur en rik bonde bryskt körde iväg en gammal fattig och eländig man som tiggde filmjölk. Giuliano gav den fattige pengar och gick sedan till bonden och bad om filmjölk. Bonden, som genast såg att det var den berömde banditen, for ivrigt iväg efter filmjölk som han underdånigt serverade Giuliano.

Men i stället för att dricka filmjölken hällde Giuliano filmjölken i kulsprutegevärets pipa medan han höll geväret som ett litet barn, klappade det och jollrande sa: ”Är du törstig lille vän? Vill du ha mer? Nå här ska du få min lilla älskling”. När bonden undrade varför han gjorde på det viset, svarade Giuliano:

”Därför att det inte var till mig du gav filmjölken, utan till mitt gevär för att du var rädd för det” svarade Giuliano. ”Om du i fortsättningen kör bort en fattig man som ber om hjälp får du med Giuliano att göra!”.

1947 skrev Giuliano ett brev till USA:s president Truman och föreslog stöd för att separera Sicilien från Italien och istället ansluta Sicilien i förbund med USA. Anledningen var att den sicilianska separatiströrelsen slagit sig ihop med Guiliano. Han beundrade USA och han var en uttalad antikommunist och trodde på idén om ett fritt Sicilien.

Sedan Giuliano alltmer dragits in i politiken och i maffians affärer gick det utför för honom.

I juli 1950 hamnade han i en fälla som gillrats av polisen och han sköts i en kort eldstrid. När han dog var han bara tjugosju år gammal. Jag var tretton.

Che Guevara (1928- 1967) och Fidel Castro, (1926 -)

De träffades 1955 medan Fidel och hans bor Raol levde i exil i Mexico City. Castro planerade att fara tillbaka till Kuba för att störta general Fulgencio Batista, som gripit makten och gjort sig själv till diktator efter presidentvalet 1952.

  
Tillsammans med 81 män klev de på båten Granma i Mexiko november 1956 med kurs mot Kuba. De landsteg på Kuba och blev upptäckta av det kubanska flygvapnet. Gruppen splittrades i två delar, och de vandrade i två dagar utan proviant, innan de lyckades omgruppera sig. De påbörjade en vandring mot bergsområdet vid Sierra Maestra när de mötte den kubanska armén, vilket resulterade i en lätt nackskada för Guevara. Bara 12 av de 81 rebellerna överlevde denna attack. Genom sin skicklighet i strid, sitt mod och sin hänsynslöshet blev Guevara snart Castros närmaste man och commandante.
Gerillakriget varade i två år innan revolutionärerna i januari 1959 segrade efter att Batista hade flytt landet på nyårsafton. Rörelsens trupp marscherade in i Havanna där arbetarna utlyst generalstrejk för att stödja dem. Efter revolutionen bildade de tillsammans med andra grupper "Den kubanska revolutionens enade parti" vilket senare döptes om till "Det kubanska kommunistiska partiet".  

Elise Ottesen-Jensen (1886 -1973)   

Elise Ottesen-Jensen, kallad Ottar, var en norsk-svensk sexualupplysare, journalist och frihetlig socialistisk agitator.

Sedan 20-talet hade hon ägnat sig åt sexualupplysning och politik. 1933 grundade hon Riksförbundet för Sexuell Upplysning, RFSU. Hon var ordförande för organisationen 1933–1959 och RFSU växte med många medlemmar och ideella krafter. För att få verksamhetens ekonomi att gå ihop och för att sprida preventivmedel började RFSU sälja preventivmedel och sjukvårdsartiklar. Genom hela Sverige undervisade Ottesen-Jensen folk i hur den skulle skydda sig emot graviditet. Hon agiterade också för fri abort, för att avskaffa preventivlagarnas, för homosexuellas rättigheter. Hennes arbete var olagligt och riskerade i och med detta stränga påföljder och var vid ett flertal tillfällen nära att hamna i fängelse.

Hon framträdde då och då i radio och på TV och imponerade på mig genom sin klokhet och oräddhet.

http://sverigesradio.se/api/radio/radio.aspx?type=db&id=1796054&codingformat=.m4a&metafile=asx  

Rosa Parks och den svarta medborgarrättsrörelsen i USA

1955 åkte Rosa Parks buss i Alabama-staden Montgomery. Bussarna var segregerade, men när en vit man klev på och Parks ge sin plats till honom vägrade hon. Parks blev arresterad och dömd till böter, men hennes civila olydnad inledde en allmän bussbojkott bland Montgomerys svarta.

Bussbojkotten i Montgomery var första gången som hela den svarta befolkningen protesterade tillsammans.

Protesten hade planerats av ”National Association for the Advancement of Colored People” NAACP, som hade valt ut Rosa Parks att inleda den och bett Martin Luther King att förhandla med stadsledningen å de svarta invånarnas vägnar. Bojkotten pågick i över ett år, tills högsta domstolen beslutade att segregerade bussar stred mot konstitutionen.

1957 skulle nio svarta elever få börja i en dittills vit skola i Little Rock. Delstatsguvernören ville inte veta av någon skolintegration och skickade nationalgardssoldater för att stoppa de svarta eleverna, men president Dwight D Eisenhower tvingade honom att backa. För att upprätthålla säkerheten ledsagades eleverna av polis, och därefter – när protesterna blev våldsammare – av soldater.

Sugar Ray Robinson, (1921-1989)

Boxaren Ray Robinson var den fattige killen från Harlem som arbetade sig upp till ära och berömmelse.

Han var en elegant intelligent boxare med ett kvickt fotarbete, strålande teknik och ett fruktat knockoutslag. Hans matcher visades ofta på journalfilmer på biograferna.

Robinson blev världsmästare första gången 1946 när han tog welterviktstiteln genom att besegra Tommy Bell på poäng. Robinson höll sedan welterviktstiteln fram till 1950 då han avsade sig den. 1951 blev han världsmästare mellanvikt genom att besegra Jake LaMotta på teknisk knockout i trettonde ronden. Han förlorade titeln till Randy Turpin men återtog den snabbt. 1952 gjorde han ett misslyckat försök att erövra VM-titeln i lätt tungvikt. Efter att ha besegrat Rocky Graziano samma år drog han sig tillbaka för att satsa på en danskarriär, dock utan större framgång.

1954 var han tillbaka i ringen och året efter blev han mellanviktsmästare för tredje gången när Carl "Bobo" Olson besegrades.

Sugar Ray Robinson mot Bobo Olson

Robinson förlorade titeln 1957 till Gene Fullmer men återtog den igen. Året efter förlorade han titeln ännu en gång men återtog den snabbt en fjärde gång när Carmen Basilio besegrades.

Efter denna sista återerövring behöll Robinson VM-titeln till 1960 då han förlorade den till Paul Pender.

När Ingemar Johansson gjorde ungefär samma resa, och blev världsmästare i tungvikt 1959, var det en stor händelse, men mina hjältar fanns inte längre inom idrotten, och mitt intresse för boxning hade svalnat.

Nya hjältar väntade under det kommande decenniet.

Jag lärde mig läsa som femåring och fram till 1950 hade jag läst en del. Alla tio böcker om ”Pelle Svanslös” t.ex

Jag hade läst ”Pippi Långstrump”, ”Onkel Toms stuga”, ”Tom Sawyer” och.”Huckleberry Finns äventyr”, flera böcker om  ”Hjortfot” och om”Biggles”,”Robinson Kruse”, ”En världsomsegling under havet”,”Sotarpojken” för att nämna några.

På bibblan hittade jag”Jeppe reser jorden runt” och ”Jeppe på nya äventyr”. Jeppe var en stockholmskatt helt olik uppsalakatten Pelle Svanslös. Till skillnad från den blide Pelle var Jeppe kaxig, fräck, förslagen och självmedveten. Jeppe skrevs före Pelle av Oscar Rydqvist.
Ture Sventonböckerna var en parodi på traditionella deckare.

Omkring 1951 började barndomen gå över i pubertet. Som yngling, påverkad av bubblande hormoner och brusande drifter, och med en självkänsla som pendlade mellan hybris och mindervärdeskomplex, sökte jag mig till litteratur som kunde ge tillvaron riktning och förklaring.

Genom Folket i Bild hade jag upptäckt att det fanns berättelser om vad jag kände.
Jag skaffade mig ett ex. av Ivar Lo-Johanssons ”Geniet. En roman om pubertet”. Det blev en omvälvande läsning och jag förstod att jag inte var ensam i helvetet.
Den läsningen ledde naturligtvis vidare till Ivar Lo-Johanssons övriga författarskap.

En annan viktig bok var ”Hattmakarens borg” A.J Cronin. Jag fångades av bokens skildring av förtryck, frihetsbegränsning och uppror.

   Caryl  Chessman, ”Dödscell 2455 : en dödsdömds berättelse” gavs ut 1954 och kom i svensk översättning 1955.
Chessman hade ägnat sig åt rån, bilstölder och mycket annat fuffens när han blev fast och dömd till döden för kidnapping och mord. Han nekade till det han blivit dödsdömd för och skrev boken när han väntat på avrättning i sex år. Tidningarna skrev mycket om fallet och Chessman avrättades, mot sitt nekande, i gaskammare 1960.

Jazzintresset gjorde att jag läste om jazz i ”OrkesterJournalen” som också skrev om jazzlitteratur. Jag köpte ”Dans till svart pipa” av Mezz Mezzrow med teckningar av Erik Prytz 1955. Boken skildrar jazzens utveckling under 20-30- talen och är skriven med ett friskt humör och med stor humor.

1956 kom ”Sången om den röda rubinen” av norrmannen Agnar Mykle. Den handlar om den unge Ask Burlefots erfarenheter under femtiotalet. Bokens erotiska beskrivningar var kontroversiella och Mykle blev 1957 åtalad för grovt sedlighetsbrott i Norge. Boken bedömdes vara osedlig och skulle konfiskeras. Författaren och förläggaren friades dock, när Högsta domstolen ett år senare slutligen fastslog hävandet av domen.

Två tidskrifter vägledde mig till litteraturen under femtiotalet.

Tidskrifterna var ”Folket i Bild” och ”All världens berättare”.

I ”Folket i Bild” gick ”Utvandrarna” av Vilhelm Moberg, ”Salka Valka” av Halldor Laxness, ”Okänd soldat” av Väinö Linna som följetänger. Och ”Folket i Bild” gav också ut god litteratur i folkboksserien. Även morsan skaffade sig smak för litteratur och litterär smak genom ”Folket i Bild”.

Tyvärr såldes ”Folket i Bild” till Åhlén-Åkerlunds förlag som förvandlade den till herrtidningen ”FIB-Aktuellt”, den gamla tidskriftens motsats.

Om familjen Bonnier hade dåligt samvete för detta lustmord på en folkbildare kunde de kanske trösta sig med att de ändå gav ut ”All världens berättare” som var en mer specialiserad litterär tidskrift, men rätt populärt hållen.

Moderna och klassiska författare presenterades med biografier och noveller på ett inte alltför akademiskt sätt. Tidskrifter som ”Bonniers Litteräre Magasin”, BLM, t.ex märkvärdiserade litteraturen på ett jobbigt vis.

Jag började i alla fall, på gott och ont, skilja på ”dålig” och ”god” litteratur.

”Vägen till Klockrike” av Harry Martinsson, gavs ut 1948 gillade jag. Kanske hade morsan köpt boken eftersom att min morfar var född i Klockrike.

Så 1956, då ”Aniara : en revy om människan i tid och rum” kom ut, blev den min stora läsupplevelse. Jag började begripa att vi människor, under en livstid, bara har varandra att lita till när vi trängs på vårt lilla klot i ett kallt och ödsligt universum.

”Proletärförfattarna” Jan Fridegård med ”Lars Hård”, Ivar Lo-Johansson med hans självbiografiska ”Analfabeten” (1951), ”Gårdfarihandlaren” (1953) och ”Stockholmaren” (1954) och den tidigare ”Kungsgatan” (1935) samt Artur Lundkvist med ”Berget och svalorna” 1957 läste jag den här tiden.

”1984” av Gorge Orwell hade kommit ut 1949, men jag läste den i början av 50-talet. Storebror Stalin härskade ännu i Sovjetunionen och den totalitära övervakarstaten hade inte beskrivits mer fasansfullt än i Orwells bok.

”Okänd soldat” av Väinö Linna kom ut på svenska 1955 handlade om fortsättningskriget mellan Finland och Sovjetunionen. Kriget skildrar några frontsoldaters öden, vanliga människor, som motvilligt blir hjältar för att de måste det. Den handlar om kamratskap, bristande respekt för överheter och om krigets meningslöshet.

Nu började jag också kunna tillägna mig texter på vers, s.k poesi. Det skedde genom visor av Evert Taube, Ruben Nilsson, Gustaf Fröding och Nils Ferlin.

Gustaf Fröding hade vi ju läst i skolan t.ex ”De bondsnåle” och ”Lars i Kuja”. Taube hördes ofta på radio, och ibland Ruben Nilsson.

  ”Nils Ferlin dikter i folkupplaga” var min första lyrikbok. Några av dikterna kan jag fortfarande utantill.

Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna”, ”Invandrarna”, ”Nybyggarna”, och ”Sista brevet till Sverige” kom alla ut på femtiotalet.

En smula politisk medvetenhet började spira så jag skaffade mig Vilhelm Mobergs ”Därför är jag republikan” 1955. Och blev republikan.

Före TV:n var det biofilm som utgjorde nöjeslivet för barn och ungdom.

Stockholms biografer visade matinéfilm två föreställningar varje söndag. Utbudet var anpassat till barn- och ungdomspubliken mellan 7-15 år.

Den första matinéföreställningen började klockan 13.00 och den senare klockan 15.00 Varje söndagsförmiddag diskuterade vi ifall vi skulle gå på ettan eller trean. Ibland gick vi på bägge. Vi betalade femtio öre för en biljett.

En söndag i oktober 1950 var alla biografer stängda eftersom kungen ”V-Gurra” hade dött. Den söndagen var årets tristaste. Vi tyckte det var orättvist att vi skulle drabbas av kungens död.

Annars trängdes vi med andra ungar i Kazas, Cameos, Coras, Viktorias, Söderbios, Picadillys, Göta Lejons eller Monas foajéer innan vaktmästaren släppte in oss och vi rusade in i biosalongen för att lägga beslag på de bästa platserna. Reklamfilm förekom inte däremot visades alltid en förfilm som kunde vara en tecknad kortfilm, SF-journal, orkesterfilm, idrottsfilm eller annat.

När ridån gick upp för filmen visade vi vår uppskattning genom att blåsa i våra biljetter som vi vikt på ett sätt att den gav ifrån sig ett trumpetljud, stampa med fötterna i salongsgolvet och busvissla.

Mina första filmer var Walt Disneys ”Pinocchio” (1940) och ”Bambi” (1942) som jag såg med farsan på biografen ”Rixi” vid Hornsgatan medan vi bodde kvar på Söder.

Jag hade alltså inte fyllt sex år ännu.

Senare såg vi ”Snövit och de sju dvärgarna” från 1937 med Tatiana Angelini som den svenska Snövitsrösten. Farsan hade en kompis som kände Tatiana.

Sedan vi flyttat till Hammarbyhöjden fanns biografen Kaza på Palandergatan. Där såg jag bl.a Folkpartiets valfilm inför andrakammarvalet 1948 ”De valde friheten”. Det var gratis entré. Filmen skildrade historiska händelser från olika tider där mannen (Edvin Adolphson) alltid väljer "friheten" vid orättvisor och förtryck. Det musikaliska ledmotivet var Bisp Tomas frihetssång. Som 11-åring blev jag folkpartist.

”Barnen från Frostmofjället” hade premiär 1945 och gick på Kaza i slutet av 40-talet. Där såg jag filmen om syskonskaran som försöker hålla samman sedan föräldrarna dött av svält och umbäranden. Efter många olika öden kan syskonen så småningom återförenas. Scenerna när de släpar sig fram i snöyran med geten ”Gullspira” stod länge framför mig så snart det blev några centimeters snö att pulsa

i.

Andra filmer var ”Mästerdetektiven Blomqvist” från 1947, ”Anderssonskans Kalle” 1950.

”Robin Hood” från 1939 var en matinéhöjdare på Kaza kring 50-talet.

Errol Flynn som Robin Hood var den stora filmhjälten. Vår skog i Hammarbyhöjden förvandlades till Sherwoodskogen och vi fäktades med träsvärd mot fogdarna och övade i bågskytte med bågar vi själva tillverkat.

Efter en Tarzanfilm med Johnny Weissmüller blev vår skogsdunge djungel och vi skaffade rep som hängde upp som lianer i tallarna att slänga oss i. I den gröna vattnet i Sicklasjön och i skydd av den frodiga grönskan runt sjön utkämpade vi strider mot krokodiler och förvandlade oss till familjemedlemmarna Jane, Boy och apan Cheeta. I Sickla fanns inga krokodiler men det gick lika bra med snokar som vi jagade ut i vattnet och simmade ikapp.

Här är några glimtar ur ”Tarzans pojke”. Vi hade en teoretisk kunskap om hur barn kommer till, men för att Tarzan och Jane inte skulle misstänkas göra ”Det” kom de smarta filmmakarna på det gamla tricket att låta djungelparet hitta ett barn som överlevt en flygkrasch i djungeln.

Johnny Weissmüller gjorde tolv Tarzanfilmer mellan åren 1932 och 1948. De flesta visades på matinéer under femtiotalet. Jag såg ”Tarzans pojke”, ”Tarzans äventyr i New York”, ”Tarzan och amazonerna”, ”Tarzan och leopardkvinnan” samt ”Tarzan och lejonjägarna”.

”Trollkarlen från Oz” hade premiär 1939, men vi såg den på Kaza tio år senare.

En film som jag fortfarande kan se hur många gånger som helst. Med sin sagoton och realism i förening och genom berättelsen som tar Dorothy (Judy Garland) på en resa genom tid och rum och många andra mänskliga dimensioner och temat med det fega lejonet, den hjärnlösa fågelskrämman och den hjärtlöse plåtmannen som så småningom, under resans gång, vinner de saknade egenskaperna medan den store trollkarlen avslöjas som en bluff. Filmen har många bottnar och handlar om bland annat om övergången från barnets värld till vuxenvärlden. Vilket vi naturligtvis inte uppfattade då.

”Abbott och Costello” var två amerikanska komiker i buskisfacket. Då tyckte vi att de var lika bra som Helan och Halvan. Den enda film med ”Abbott och Costello” som jag har ett vagt minne av är den när de mötte Frankenstein och de andra skräckfigurerna.

”Helan och Halvan” gjorde en massa kortfilmer som visades som förfilm eller som ingick i Picadillys nonstopprogram.

En film om den unge Tomas Edison med Mickey Rooney i huvudrollen gjorde starkt intryck på mig. Som många andra filmer från USA handlade filmen om det unga oförstådda geniet som efter många prövningar når ära och berömmelse.

Jag gick hem och började experimentera men stoppades i min karriär sedan jag nästan tänt eld på vår lägenhet.

Undrar vilken blandning det var som fattade eld när jag spottade i den?

De filmer som intresserade oss var roliga filmer, äventyrsfilmer och läskiga filmer.

Svenska komedier kunde ta upp konkurrensen med de amerikanska filmerna.

   Bland de roliga svenska filmerna minns jag ”Flottans kavaljerer” med Åke Söderblom och så såg vi filmer med Annalisa Ericson och Nils Poppe när vi kunde.

Nils Poppe roade oss i många filmer t.ex t.ex ”Tappa inte sugen” och ”Soldat Bom”

Roliga filmfigurer var Julia Ceasar och John Botvid som bägge hade småroller i massor av svenska filmer.

Av någon anledning gillade vi att bli skraja på bio och försökte därför se så läskiga filmer som möjligt. Filmcensuren försökte hindra oss. Vi som var under femton år fick inte se barnförbjudna filmer. Men uppe vid S:t Eriksplan i Stockholm fanns biografen ”Atlas” med träbänkar. De körde läskiga filmer och var inte så noga med ålderskontrollen. Det hade Bosse upptäck eftersom han hade någon släkting i trakten och vi gick och såg ”Doktor Mabuses testamente”, Fritz Langs trettiotalsskräckis. När jag kom hem och skulle sova kröp jag ner i sängen hos min lillebror för att kunna somna.

En annan skräckis som vi krånglade oss in på innan vi hade åldern inne var ”Frankensteins monster” med Boris Karloff.

En del biografer körde gamla filmer.

”Blixt Gordon”, långfilm från 1936 var en tidig science fiction som vi såg på 50-talet.

Vi ansåg kanske att Chaplin var ”gammalmodig” och uppfattade honom väldigt ytligt. Långt senare i livet insåg man djupet i en del av hans filmer. Men boxningsscenen ur ”Stadens Ljus” från 1931 kunde vi uppskatta finesserna i.

Bigrafen ”Picadilly” bjöd på tecknad film. (Se nedan)

Efter femton gick man inte på matiné utan då gällde lördagskvällarna som filmkväll.

Vid sidan av serietidningarna och en och annan bok läste jag som 13-15 åring andra typer av tidskrifter. Rekord-Magasinet var en.

Rekord-Magasinet

  

Rekord-Magasinet innehöll noveller och tecknade serier som oftast handlade om den fattige grabben som kämpar i sitt fotbollslag och så småningom når allsvenskan. Referat av sportprestationer fanns givetvis med, mest boxning och fotboll som blev mina favoritsporter. Om jag inte minns fel gick också Jack Londons ”Avgrundsdjuret” som följetong. Den handlade om boxning.

50-talet var boxningens årtionde. Världsmästaren i boxning Joe Louis hade dragit sig tillbaka obesegrad. Och titeln erövrades av Ezzard Charles 1950 när Joe Louis försökte sig på en comeback.

Jersey Joe Walcott, som knockat Olle Tandberg på Råsundastadion i augusti 1949, var en tekniskt driven boxare, en av de bättre i historien, och han blev världsmästare genom att slå Ezzard Charles 1951. Walcott var då 37 år gammal.

Rocky Marciano var italiensk-amerikan och en ångvält i ringen. Han kallades för ”slagmaskinen från Brockton”. Han och Joe Louis hade flest knockoutvinster i förhållande till antalet matcher. Eftersom Marciano var italienättling höll jag på honom trots att han var vit och ansågs oteknisk. Han mötte Walcott om titeln 1952. Walcott ledde stort på poäng till trettonde ronden i en match som skulle vara i femton ronder och Walcotts seger tycktes given då han gjorde ett misstag och öppnade sig för Rocky Marcianos tunga slägga som fällde Jersey Joe. Marciano utropades som segrare och han drog sig tillbaka obesegrad 1955.

1956 blev Floyd Patterson världsmästare i tungvikt och 1959 Ingemar Johansson.

De stora stjärnorna inom fotboll och boxning mötte jag bara i tidningar. Men boxaren Nisse Ramm bodde i mitt kvarter i Hammarbyhöjden och honom beundrade man på avstånd. Han hade varit europamästare i tungvikt och svensk mästare i lätt tungvikt på tjugotalet.

Ingmar, Bosse och jag traskade ner till en boxningsklubb på Ringvägen, jag tror det var Örnen men Bosse och jag ledsnade snart på träningen. Ingmar blev så småningom svensk juniormästare.

 Varje nummer av Rekord-Magasinet innehöll en lagbild av fotbolls-, bandy- eller fotbollslag.

 Landslaget 1955

Sverige kom trea i fotbolls-VM 1950.

Malmö FF vann allsvenskan 1950. IFK Göteborg och Halmia åkte ur och Örebro SK och Råå gick upp i allsvenskan.

I ”Rekord-Magasinet” läste man ”Per Stigmans äventyr” en berättelse som lånat mycket av Robin Hood men författaren ” A. M. Marksman” hade placerat hjälten i Tiveden under den svenska medeltiden. Per Stigman kämpade mot den tyska ockupationsmakten Albrecht av Mecklenburg och mot fogdarnas översitteri och maktmissbruk. Precis som Robin Hood var Per Stigman laglös och hans närmaste vapenbroder den storvuxne Lille Sven hade sin motsvarighet i Sherwoodskogen i Little John. Och munken Broder Patrik var samma figur som Broder Tuck.

Rekordmagasinet lärde ut en slags modern ridderlighet, man ska t.ex aldrig ge sig på någon som är mindre eller svagare än en själv, aldrig slå någon som ligger, aldrig köra med ojusta slag eller medel. Man skulle kämpa mot övermakten och för att vinna. De ideal som gällde var hederlighet, skötsamhet och ödmjukhet.

Att utgivaren var boxningspromotorn Edwin Ahlqvist visste jag inte men det genomsyrade tidningen. Edwin skrev en följetong ”Knockoutkungen” som publicerades under många år i Rekordmagasinet.

Bakom signaturen A. M. Marksman dolde sig en riktig ”marxman”, nämligen göteborgskommunisten Nils Holmberg. Men inte heller det visste jag eller brydde mig om.

I mitt hem fanns lyckligtvis också veckotidningen ”Folket i Bild”.

Tack vare Pelle Svanslös. Under min värsta Pellesvanslösperiod – när jag var i sju-åttaårsåldern – hade tidningen Folket i Bild på sin förstasida reklam för sin Svanslösserie.

Pelle Svanslös, tecknad av Einar Norelius. Jag hade inte kunnat undgå att se den eftersom tobaksaffären låg mittemot vårt fönster på andra sidan Boråsvägen. Jag tjatade på morsan tills hon köpte tidningen. Tidigare hade vi bara läst gamla nummer av ”En rolig halvtimma” som vi ärvt av Larssons och så kunde det hända att morsan köpte ”Hemmets Veckotidning” eller ”Veckorevyn” någon gång.

Men eftersom jag var bra på att tjata och eftersom morsan var snäll följdes detta första nummer av Folket i Bild av flera. Morsan upptäckte novellerna och följetänger av svenska författare som Vilhelm Moberg, Bernhard Nordh, Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård, Moa Martinson, Sven Edvin Salje och Per Anders Fogelström samt de utländska författarna som Linna, Laxness och Steinbeck. Illustrationerna gjordes av konstnärer som Bertil Bull Hedlund, Eric Palmqvist, Uno Stallarholm och Stig Södersten. Fotografen K.W Gullers gjorde fotoreportage och omslag från arbetares vardag, d.v.s den som vi kände igen.

   Serien "Biffen och Bananen" av Ritola höll också bra kvalitet.

Ett stort inslag i tidningen var reseskildringar av bl.a Albert Viksten, Sten Bergman, Rolf Blomberg och Artur Lundkvist. Tidningen hade en frimärksklubb som jag gick med i och morsan anmälde sig till bokklubben så att vi fick hem FIB:s böcker. Snart måste inredningen hemma kompletteras med en Stringhylla.

Folket i Bild var tillräckligt populärt hållen för att morsan och jag skulle gilla den och den höll samtidigt en så pass god standard att den höjde vår bildningsnivå och smak. Jag tror att den hade stor betydelse för min utveckling.

Men det var inte så att vi skilde på ”kvalitetslitteratur” och annan och det fanns ingen vuxen som valde vad jag skulle läsa. Jag var lyckligt okunnig om vad som var god läsning och vad som var skräp. Jag läste allt.

Ett tag var jag storkonsument av Alibi-Magasinet, Detektiv-Magasinet,  Novellmagasinet och Äventyrsmagasinet.

De var billiga häften med spännande historier.

 Nr 1 av ”Häpna”

1954 startade sciencefictionmagasinet ”Häpna!”

Tidningen kom ut varje månad och jag köpte den regelbundet under några år. SF hade blivit en litterär genre och intresset för rymden och teknikens möjligheter ökade. En del av novellerna handlade om allmänmänskliga frågor förlagda till framtiden, ungefär som Orwells ”1984” medan andra var teknikutopiska eller dystopiska skildringar av mötet med främmande planeter och galaxer.

Det kalla kriget och atom- och vätebomben skapade en allvarlig fond mot de mer optimistiska framtidsvisionerna med flygande bilar, rullande trottoarer, raketfärder och arbetsfri tillvaro.

Men vi var således rätt hemtama i rymden den 3 november 1957 då det meddelades att

hunden Lajka, blev den första levande varelsen i omloppsbana runt jorden. Lajkas rymdfärd var ett led i Sovjetunionens sputnikprogram. Sonden rundade jorden över 2 500 gånger innan den återinträdde i atmosfären och, med hund och allt, förintades 14 april 1958.

Hos frisören fanns bildtidningen Se. Den blev senare, tillsammans med FIB-Aktuellt, porrtidning men var då på femtiotalet en modern reportagetidning men mycket fotoreportage.

Och ibland fick man tag i något nummer av Fick-Journalen som innehöll serier, populära filmkrönikor, kändisporträtt, artiklar om schlagers, hjärtespalt m.m En insändarspalt där läsarna skickade in texter om fel de funnit i filmer.

Läsningen av”Folket i Bild” ledde till att jag så småningom började köpa ”All världens berättare – tidskrift för litterär underhållning”. Här fanns bidrag av erkända författare från hela världen och från alla tider representerade. Man kunde också läsa författarporträtt, dikter, recensioner och notiser.  Liksom i Folket i Bild var det hög klass på illustrationerna, bara de bästa tecknarna medverkade i tidskriften.

Någon formell utbildning efter folkskolan hade jag inte, men ”Folket i bild” samt ”All världens berättare” blev ett led i min bildningsgång. Inte för att jag var medveten om det men jag drevs av nyfikenhet och kunskapstörst.

Under 40-talet hade vi bott i ett rum och kök i gårdshuset på Ragvaldsgatan mittemot Maria Kyrkogård. Vår lägenhet fanns bakom takkuporna till vänster på fotot. Där hade vi vedspis, kallvatten och torrklosett på gården.  Toan delade vi med andra familjer i huset.

När jag var sex år gammal flyttade vi till Hammarbyhöjden söder om Stockholm.

I Hammarbyhöjden fick vi varmvatten, badkar, VC, modernt kök och balkong.

Vi bodde på Boråsvägen 1, två trappor. På fotot syns vår lägenhet i mittenvåningen på huset som vänder gaveln till. I bottenplanet låg en mjölkaffär och en sybehörsaffär. Uppförsbacken t.h om huset är Boråsvägen.

Folket på fotot promenerar på Sparrmansvägen.

Buss 79 tog oss från Finn Malmgrens Torg i Hammarbyhöjden till stan. Eftersom jag gick i plugget i stan blev det många resor.

Spårvagn nr 8 avgick från Skarpnäck. Via Johanneshov, dundrade den ner under jorden vid Skanstull och kom upp vid ändhållplatsen Slussen. Här är 8:an vid station Medborgarplatsen.

Här är ”Nya Skanstullsbron”, färdig 1947. Vi blickar ut mot de södra förorterna och Johanneshov. I bortre änden av bron till höger skymtar Skanskvarnen i Johanneshov. Lägg märke till spårvagnen på bron. Tunnelbanan började gå hösten 1950.

Skanskvarn från Årsta/Johanneshovssidan. Folksamskrapan är ännu inte byggd.

Varuhuset Åhlén & Holm dominerade skanstullsområdet på Söder. I december for man in till ”Ålle” för att se på julskyltningen.

Götgatan vid Skanstull sedd söderut mot Åhlén & Holm och Skanstullsbron. I mitten tunnelbanenedgången.

Götgatan vid Skanstull mot norr. Numera ligger köpcentrat ”Ringen” där.

I hörnan mellan Götgatan och Ringvägen låg ett ölcafé. Telefonkiosken utanför var därför en god inkomstkälla för oss i slutet av 40- och början av 50-talen. Om man lyfte upp golvgallret i kiosken kunde man oftast, under gallret, hitta tappade slantar. Fyllgubbarna som skulle ringa fumlade med tioöringarna eller tjugofemöringarna och orkade inte plocka upp dem.

Så här såg en myntapparat i en telefonkiosk ut på 50-talet.

Eftersom jag gick i skolan på Söder fram till 1950 höll vi ­– Bosse, Ingmar och jag ­– ofta till i Hammarbyhamnen bland lagerlokaler, pokerspelandegubbar, skutor och allsköns bråte innan vi for hem.

Ett annat tillhåll när jag var i 12-13-årsåldern var Eriksdalsbadet som hade inrymts i det gamla reningsverket. Det fanns ett dam- och ett herrbad. Bägge baden var inhägnade av träplank. Vi ägnade oss flitigt åt anatomistudier vid dambadet vilket underlättades av att planket liknade en schweizerost.

Nästan nakna fruntimmer kunde annars studeras på bild i någon av de s.k boulevardtidningarna ”Top Hat” eller ”Cocktail”.

I ”Medborgarhuset ”Medis” låg bl.a ”Forsgrenska badet” som vi frekventerade. Inträdet var gratis för ungdomar. På andra sidan tegelbyggnaden var stadsbiblioteket inrymt. Till höger om Medborgarhuset syns Konsums charkuterifabrik.

Medborgarplatsen var för det mesta öde.

Bibblan i Medborgarhuset doftade skinnband och bjöd på en miljö i stillhet och tystnad

Forsgrenska badet på 50-talet med klordoft, ekande gälla barnröster och aktivitet.

Ödledammarna i Enskede  låg inte så långt från Hammarbyhöjden. På fyrtiotalet var det vår plaja när vi inte ville fara ända till Flatenbadet. Som sjuåring lärde jag mig på egen hand simma i en av dammarna. Ödlorna var egentligen vattensalamandlar.
I dag ligger Globenstaden där Ödledammarna låg.

Mitt över Götgatan, från Medborgarhuset, stod hotell Malmen färdig 1951.  Här hade en ödetomt legat i min barndom. Fordonen på bilden kör till vänster. Högertrafik inleddes först i september 1967.

Tunnelbanans och spårvagn 8:as ändstation vid Slussen.

 Mitt första sommarjobb hade jag som cykelbud, eller ”springschas” som det hette, hos ”Svenska Elektronrör” nere vid Lumafabriken i Hammarby Industriområde. I jobbet lärde jag känna stan. Ibland hade man skubb ända upp till Solna.

Schascykel från 1950.

”Svenska Elektronrör” fanns i bottenvåningen av Lumafabriken.

Efter skolan började jag som målarlärling 1952 men avslutade målarkarriären efter ett halvår. Av en tillfällighet fick jag jobb som cykelbud vid Arbetarnes Tryckeri på Barnhusgatan i gamla Folkets hus som revs 1955.

Kontoret låg i bottenvåningen medan sätteriet var inrymt i vindsvåningen. Tryckeriet fanns i källaren. Jag förmedlade korrektur mellan tryckeriet och fackliga organisationer och fackförbundsredaktörer. Våren 1953  började jag som sättarlärling.

1954 gick Arbetyarnes Tryckeri upp i Tiden Barnängens Tryckerier och flyttade till Danvikstull på Söder. Jag hängde med.

Arbetet förändrades från hantverk till industriarbete.

Nästan utlärd typograf sa jag upp mig och började som grovarbetare på byggen 1956. Tog en paus under ett halvår som persiennförsäljare. Gjorde lumpen i flottan 1957-1958.

Tillbaka till byggjobbet 1959 hos Svenska Bostäder.

Var bl.a med om att bygga upp stockholmsförorten Fagersjö som ser ut så här idag:

22-år gammal flyttade jag till Huddinge och blev familjeförsörjare 1959.

Sen blev det 60-tal.