Före TV:n var det biofilm som utgjorde nöjeslivet för barn och ungdom.

Stockholms biografer visade matinéfilm två föreställningar varje söndag. Utbudet var anpassat till barn- och ungdomspubliken mellan 7-15 år.

Den första matinéföreställningen började klockan 13.00 och den senare klockan 15.00 Varje söndagsförmiddag diskuterade vi ifall vi skulle gå på ettan eller trean. Ibland gick vi på bägge. Vi betalade femtio öre för en biljett.

En söndag i oktober 1950 var alla biografer stängda eftersom kungen ”V-Gurra” hade dött. Den söndagen var årets tristaste. Vi tyckte det var orättvist att vi skulle drabbas av kungens död.

Annars trängdes vi med andra ungar i Kazas, Cameos, Coras, Viktorias, Söderbios, Picadillys, Göta Lejons eller Monas foajéer innan vaktmästaren släppte in oss och vi rusade in i biosalongen för att lägga beslag på de bästa platserna. Reklamfilm förekom inte däremot visades alltid en förfilm som kunde vara en tecknad kortfilm, SF-journal, orkesterfilm, idrottsfilm eller annat.

När ridån gick upp för filmen visade vi vår uppskattning genom att blåsa i våra biljetter som vi vikt på ett sätt att den gav ifrån sig ett trumpetljud, stampa med fötterna i salongsgolvet och busvissla.

Mina första filmer var Walt Disneys ”Pinocchio” (1940) och ”Bambi” (1942) som jag såg med farsan på biografen ”Rixi” vid Hornsgatan medan vi bodde kvar på Söder.

Jag hade alltså inte fyllt sex år ännu.

Senare såg vi ”Snövit och de sju dvärgarna” från 1937 med Tatiana Angelini som den svenska Snövitsrösten. Farsan hade en kompis som kände Tatiana.

Sedan vi flyttat till Hammarbyhöjden fanns biografen Kaza på Palandergatan. Där såg jag bl.a Folkpartiets valfilm inför andrakammarvalet 1948 ”De valde friheten”. Det var gratis entré. Filmen skildrade historiska händelser från olika tider där mannen (Edvin Adolphson) alltid väljer "friheten" vid orättvisor och förtryck. Det musikaliska ledmotivet var Bisp Tomas frihetssång. Som 11-åring blev jag folkpartist.

”Barnen från Frostmofjället” hade premiär 1945 och gick på Kaza i slutet av 40-talet. Där såg jag filmen om syskonskaran som försöker hålla samman sedan föräldrarna dött av svält och umbäranden. Efter många olika öden kan syskonen så småningom återförenas. Scenerna när de släpar sig fram i snöyran med geten ”Gullspira” stod länge framför mig så snart det blev några centimeters snö att pulsa

i.

Andra filmer var ”Mästerdetektiven Blomqvist” från 1947, ”Anderssonskans Kalle” 1950.

”Robin Hood” från 1939 var en matinéhöjdare på Kaza kring 50-talet.

Errol Flynn som Robin Hood var den stora filmhjälten. Vår skog i Hammarbyhöjden förvandlades till Sherwoodskogen och vi fäktades med träsvärd mot fogdarna och övade i bågskytte med bågar vi själva tillverkat.

Efter en Tarzanfilm med Johnny Weissmüller blev vår skogsdunge djungel och vi skaffade rep som hängde upp som lianer i tallarna att slänga oss i. I den gröna vattnet i Sicklasjön och i skydd av den frodiga grönskan runt sjön utkämpade vi strider mot krokodiler och förvandlade oss till familjemedlemmarna Jane, Boy och apan Cheeta. I Sickla fanns inga krokodiler men det gick lika bra med snokar som vi jagade ut i vattnet och simmade ikapp.

Här är några glimtar ur ”Tarzans pojke”. Vi hade en teoretisk kunskap om hur barn kommer till, men för att Tarzan och Jane inte skulle misstänkas göra ”Det” kom de smarta filmmakarna på det gamla tricket att låta djungelparet hitta ett barn som överlevt en flygkrasch i djungeln.

Johnny Weissmüller gjorde tolv Tarzanfilmer mellan åren 1932 och 1948. De flesta visades på matinéer under femtiotalet. Jag såg ”Tarzans pojke”, ”Tarzans äventyr i New York”, ”Tarzan och amazonerna”, ”Tarzan och leopardkvinnan” samt ”Tarzan och lejonjägarna”.

”Trollkarlen från Oz” hade premiär 1939, men vi såg den på Kaza tio år senare.

En film som jag fortfarande kan se hur många gånger som helst. Med sin sagoton och realism i förening och genom berättelsen som tar Dorothy (Judy Garland) på en resa genom tid och rum och många andra mänskliga dimensioner och temat med det fega lejonet, den hjärnlösa fågelskrämman och den hjärtlöse plåtmannen som så småningom, under resans gång, vinner de saknade egenskaperna medan den store trollkarlen avslöjas som en bluff. Filmen har många bottnar och handlar om bland annat om övergången från barnets värld till vuxenvärlden. Vilket vi naturligtvis inte uppfattade då.

”Abbott och Costello” var två amerikanska komiker i buskisfacket. Då tyckte vi att de var lika bra som Helan och Halvan. Den enda film med ”Abbott och Costello” som jag har ett vagt minne av är den när de mötte Frankenstein och de andra skräckfigurerna.

”Helan och Halvan” gjorde en massa kortfilmer som visades som förfilm eller som ingick i Picadillys nonstopprogram.

En film om den unge Tomas Edison med Mickey Rooney i huvudrollen gjorde starkt intryck på mig. Som många andra filmer från USA handlade filmen om det unga oförstådda geniet som efter många prövningar når ära och berömmelse.

Jag gick hem och började experimentera men stoppades i min karriär sedan jag nästan tänt eld på vår lägenhet.

Undrar vilken blandning det var som fattade eld när jag spottade i den?

De filmer som intresserade oss var roliga filmer, äventyrsfilmer och läskiga filmer.

Svenska komedier kunde ta upp konkurrensen med de amerikanska filmerna.

   Bland de roliga svenska filmerna minns jag ”Flottans kavaljerer” med Åke Söderblom och så såg vi filmer med Annalisa Ericson och Nils Poppe när vi kunde.

Nils Poppe roade oss i många filmer t.ex t.ex ”Tappa inte sugen” och ”Soldat Bom”

Roliga filmfigurer var Julia Ceasar och John Botvid som bägge hade småroller i massor av svenska filmer.

Av någon anledning gillade vi att bli skraja på bio och försökte därför se så läskiga filmer som möjligt. Filmcensuren försökte hindra oss. Vi som var under femton år fick inte se barnförbjudna filmer. Men uppe vid S:t Eriksplan i Stockholm fanns biografen ”Atlas” med träbänkar. De körde läskiga filmer och var inte så noga med ålderskontrollen. Det hade Bosse upptäck eftersom han hade någon släkting i trakten och vi gick och såg ”Doktor Mabuses testamente”, Fritz Langs trettiotalsskräckis. När jag kom hem och skulle sova kröp jag ner i sängen hos min lillebror för att kunna somna.

En annan skräckis som vi krånglade oss in på innan vi hade åldern inne var ”Frankensteins monster” med Boris Karloff.

En del biografer körde gamla filmer.

”Blixt Gordon”, långfilm från 1936 var en tidig science fiction som vi såg på 50-talet.

Vi ansåg kanske att Chaplin var ”gammalmodig” och uppfattade honom väldigt ytligt. Långt senare i livet insåg man djupet i en del av hans filmer. Men boxningsscenen ur ”Stadens Ljus” från 1931 kunde vi uppskatta finesserna i.

Bigrafen ”Picadilly” bjöd på tecknad film. (Se nedan)

Efter femton gick man inte på matiné utan då gällde lördagskvällarna som filmkväll.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att tänka tillbaka till ungdomstiden är rena terapin för många äldre. Och så är det kul att minnas gamla tider. Men den här bloggen bjuder inte bara på terapi och nostalgi utan också på ett stycke kulturhistoria. Jag, som lagt upp sajten, var ung...

I mitt tidiga 50-tal  levde killar och tjejer i olika världar. I skolan hade killarna träslöjd och tjejerna syslöjd. Det hette t.o.m. killslöjd respektive tjejslöjd. Och så fanns det särskilda flickskolor. Tjejkompisar hade man inte. Antingen var man...

1950, var ”Music, music, music” en envis slagdänga under året och flera år därefter.     Det var på 50-talet som Povel Ramel tog livet av schlagern eller i alla fall försökte…       …och parodierade Ewert Taub...

1956 började Radiotjänst sända televisionsprogram. I svart/vitt. Färg-TV kom först på 70-talet.            Olle Björklund, Mr Aktuellt     På TV kunde barnen se ”Andy Pandy” och ”Humle och Dumle” ( se...

I mitt barndomshem hade vi hötorgskonst på väggarna, utom en målning som farsan hade målat. Den var bra. En av hötorgsmålningarna föreställande ett rött hus med vita knutar och en tall. Av någon anledning gjorde den mig illamående så jag försökte l...