Marios Retroblogg

Senaste inläggen

Av Mario Matteoni - 22 januari 2011 11:30

Jag lärde mig läsa som femåring och fram till 1950 hade jag läst en del. Alla tio böcker om ”Pelle Svanslös” t.ex

               


Jag hade läst ”Pippi Långstrump”, ”Onkel Toms stuga”, ”Tom Sawyer” och.”Huckleberry Finns äventyr”, flera böcker om  ”Hjortfot” och om”Biggles”,”Robinson Kruse”, ”En världsomsegling under havet”,”Sotarpojken” för att nämna några.

   



På bibblan hittade jag”Jeppe reser jorden runt” och ”Jeppe på nya äventyr”. Jeppe var en stockholmskatt helt olik uppsalakatten Pelle Svanslös. Till skillnad från den blide Pelle var Jeppe kaxig, fräck, förslagen och självmedveten. Jeppe skrevs före Pelle av Oscar Rydqvist.
Ture Sventonböckerna var en parodi på traditionella deckare.


     


  



Omkring 1951 började barndomen gå över i pubertet. Som yngling, påverkad av bubblande hormoner och brusande drifter, och med en självkänsla som pendlade mellan hybris och mindervärdeskomplex, sökte jag mig till litteratur som kunde ge tillvaron riktning och förklaring.

Genom Folket i Bild hade jag upptäckt att det fanns berättelser om vad jag kände.
Jag skaffade mig ett ex. av Ivar Lo-Johanssons ”Geniet. En roman om pubertet”. Det blev en omvälvande läsning och jag förstod att jag inte var ensam i helvetet.
Den läsningen ledde naturligtvis vidare till Ivar Lo-Johanssons övriga författarskap.

   

En annan viktig bok var ”Hattmakarens borg” A.J Cronin. Jag fångades av bokens skildring av förtryck, frihetsbegränsning och uppror.

 

   Caryl  Chessman, ”Dödscell 2455 : en dödsdömds berättelse” gavs ut 1954 och kom i svensk översättning 1955.
Chessman hade ägnat sig åt rån, bilstölder och mycket annat fuffens när han blev fast och dömd till döden för kidnapping och mord. Han nekade till det han blivit dödsdömd för och skrev boken när han väntat på avrättning i sex år. Tidningarna skrev mycket om fallet och Chessman avrättades, mot sitt nekande, i gaskammare 1960.


 

      

Jazzintresset gjorde att jag läste om jazz i ”OrkesterJournalen” som också skrev om jazzlitteratur. Jag köpte ”Dans till svart pipa” av Mezz Mezzrow med teckningar av Erik Prytz 1955. Boken skildrar jazzens utveckling under 20-30- talen och är skriven med ett friskt humör och med stor humor.

 


   

1956 kom ”Sången om den röda rubinen” av norrmannen Agnar Mykle. Den handlar om den unge Ask Burlefots erfarenheter under femtiotalet. Bokens erotiska beskrivningar var kontroversiella och Mykle blev 1957 åtalad för grovt sedlighetsbrott i Norge. Boken bedömdes vara osedlig och skulle konfiskeras. Författaren och förläggaren friades dock, när Högsta domstolen ett år senare slutligen fastslog hävandet av domen.


   


Två tidskrifter vägledde mig till litteraturen under femtiotalet.

Tidskrifterna var ”Folket i Bild” och ”All världens berättare”.

I ”Folket i Bild” gick ”Utvandrarna” av Vilhelm Moberg, ”Salka Valka” av Halldor Laxness, ”Okänd soldat” av Väinö Linna som följetänger. Och ”Folket i Bild” gav också ut god litteratur i folkboksserien. Även morsan skaffade sig smak för litteratur och litterär smak genom ”Folket i Bild”.

Tyvärr såldes ”Folket i Bild” till Åhlén-Åkerlunds förlag som förvandlade den till herrtidningen ”FIB-Aktuellt”, den gamla tidskriftens motsats.

Om familjen Bonnier hade dåligt samvete för detta lustmord på en folkbildare kunde de kanske trösta sig med att de ändå gav ut ”All världens berättare” som var en mer specialiserad litterär tidskrift, men rätt populärt hållen.

Moderna och klassiska författare presenterades med biografier och noveller på ett inte alltför akademiskt sätt. Tidskrifter som ”Bonniers Litteräre Magasin”, BLM, t.ex märkvärdiserade litteraturen på ett jobbigt vis.

Jag började i alla fall, på gott och ont, skilja på ”dålig” och ”god” litteratur.

”Vägen till Klockrike” av Harry Martinsson, gavs ut 1948 gillade jag. Kanske hade morsan köpt boken eftersom att min morfar var född i Klockrike.

  


Så 1956, då ”Aniara : en revy om människan i tid och rum” kom ut, blev den min stora läsupplevelse. Jag började begripa att vi människor, under en livstid, bara har varandra att lita till när vi trängs på vårt lilla klot i ett kallt och ödsligt universum.


        

”Proletärförfattarna” Jan Fridegård med ”Lars Hård”, Ivar Lo-Johansson med hans självbiografiska ”Analfabeten” (1951), ”Gårdfarihandlaren” (1953) och ”Stockholmaren” (1954) och den tidigare ”Kungsgatan” (1935) samt Artur Lundkvist med ”Berget och svalorna” 1957 läste jag den här tiden.

       

   


”1984” av Gorge Orwell hade kommit ut 1949, men jag läste den i början av 50-talet. Storebror Stalin härskade ännu i Sovjetunionen och den totalitära övervakarstaten hade inte beskrivits mer fasansfullt än i Orwells bok.

   


”Okänd soldat” av Väinö Linna kom ut på svenska 1955 handlade om fortsättningskriget mellan Finland och Sovjetunionen. Kriget skildrar några frontsoldaters öden, vanliga människor, som motvilligt blir hjältar för att de måste det. Den handlar om kamratskap, bristande respekt för överheter och om krigets meningslöshet.



Nu började jag också kunna tillägna mig texter på vers, s.k poesi. Det skedde genom visor av Evert Taube, Ruben Nilsson, Gustaf Fröding och Nils Ferlin.

Gustaf Fröding hade vi ju läst i skolan t.ex ”De bondsnåle” och ”Lars i Kuja”. Taube hördes ofta på radio, och ibland Ruben Nilsson.


  ”Nils Ferlin dikter i folkupplaga” var min första lyrikbok. Några av dikterna kan jag fortfarande utantill.


     

Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna”, ”Invandrarna”, ”Nybyggarna”, och ”Sista brevet till Sverige” kom alla ut på femtiotalet.

En smula politisk medvetenhet började spira så jag skaffade mig Vilhelm Mobergs ”Därför är jag republikan” 1955. Och blev republikan.








Av Mario Matteoni - 12 januari 2011 17:50

  

Före TV:n var det biofilm som utgjorde nöjeslivet för barn och ungdom.

Stockholms biografer visade matinéfilm två föreställningar varje söndag. Utbudet var anpassat till barn- och ungdomspubliken mellan 7-15 år.

Den första matinéföreställningen började klockan 13.00 och den senare klockan 15.00 Varje söndagsförmiddag diskuterade vi ifall vi skulle gå på ettan eller trean. Ibland gick vi på bägge. Vi betalade femtio öre för en biljett.

En söndag i oktober 1950 var alla biografer stängda eftersom kungen ”V-Gurra” hade dött. Den söndagen var årets tristaste. Vi tyckte det var orättvist att vi skulle drabbas av kungens död.


Annars trängdes vi med andra ungar i Kazas, Cameos, Coras, Viktorias, Söderbios, Picadillys, Göta Lejons eller Monas foajéer innan vaktmästaren släppte in oss och vi rusade in i biosalongen för att lägga beslag på de bästa platserna. Reklamfilm förekom inte däremot visades alltid en förfilm som kunde vara en tecknad kortfilm, SF-journal, orkesterfilm, idrottsfilm eller annat.

När ridån gick upp för filmen visade vi vår uppskattning genom att blåsa i våra biljetter som vi vikt på ett sätt att den gav ifrån sig ett trumpetljud, stampa med fötterna i salongsgolvet och busvissla.


  

Mina första filmer var Walt Disneys ”Pinocchio” (1940) och ”Bambi” (1942) som jag såg med farsan på biografen ”Rixi” vid Hornsgatan medan vi bodde kvar på Söder.

Jag hade alltså inte fyllt sex år ännu.


Senare såg vi ”Snövit och de sju dvärgarna” från 1937 med Tatiana Angelini som den svenska Snövitsrösten. Farsan hade en kompis som kände Tatiana.

 

 

Sedan vi flyttat till Hammarbyhöjden fanns biografen Kaza på Palandergatan. Där såg jag bl.a Folkpartiets valfilm inför andrakammarvalet 1948 ”De valde friheten”. Det var gratis entré. Filmen skildrade historiska händelser från olika tider där mannen (Edvin Adolphson) alltid väljer "friheten" vid orättvisor och förtryck. Det musikaliska ledmotivet var Bisp Tomas frihetssång. Som 11-åring blev jag folkpartist.

   


”Barnen från Frostmofjället” hade premiär 1945 och gick på Kaza i slutet av 40-talet. Där såg jag filmen om syskonskaran som försöker hålla samman sedan föräldrarna dött av svält och umbäranden. Efter många olika öden kan syskonen så småningom återförenas. Scenerna när de släpar sig fram i snöyran med geten ”Gullspira” stod länge framför mig så snart det blev några centimeters snö att pulsa

i.

   


Andra filmer var ”Mästerdetektiven Blomqvist” från 1947, ”Anderssonskans Kalle” 1950.

  


   

”Robin Hood” från 1939 var en matinéhöjdare på Kaza kring 50-talet.

Errol Flynn som Robin Hood var den stora filmhjälten. Vår skog i Hammarbyhöjden förvandlades till Sherwoodskogen och vi fäktades med träsvärd mot fogdarna och övade i bågskytte med bågar vi själva tillverkat.



Efter en Tarzanfilm med Johnny Weissmüller blev vår skogsdunge djungel och vi skaffade rep som hängde upp som lianer i tallarna att slänga oss i. I den gröna vattnet i Sicklasjön och i skydd av den frodiga grönskan runt sjön utkämpade vi strider mot krokodiler och förvandlade oss till familjemedlemmarna Jane, Boy och apan Cheeta. I Sickla fanns inga krokodiler men det gick lika bra med snokar som vi jagade ut i vattnet och simmade ikapp.

   

Här är några glimtar ur ”Tarzans pojke”. Vi hade en teoretisk kunskap om hur barn kommer till, men för att Tarzan och Jane inte skulle misstänkas göra ”Det” kom de smarta filmmakarna på det gamla tricket att låta djungelparet hitta ett barn som överlevt en flygkrasch i djungeln.

Johnny Weissmüller gjorde tolv Tarzanfilmer mellan åren 1932 och 1948. De flesta visades på matinéer under femtiotalet. Jag såg ”Tarzans pojke”, ”Tarzans äventyr i New York”, ”Tarzan och amazonerna”, ”Tarzan och leopardkvinnan” samt ”Tarzan och lejonjägarna”.

 


  


”Trollkarlen från Oz” hade premiär 1939, men vi såg den på Kaza tio år senare.

En film som jag fortfarande kan se hur många gånger som helst. Med sin sagoton och realism i förening och genom berättelsen som tar Dorothy (Judy Garland) på en resa genom tid och rum och många andra mänskliga dimensioner och temat med det fega lejonet, den hjärnlösa fågelskrämman och den hjärtlöse plåtmannen som så småningom, under resans gång, vinner de saknade egenskaperna medan den store trollkarlen avslöjas som en bluff. Filmen har många bottnar och handlar om bland annat om övergången från barnets värld till vuxenvärlden. Vilket vi naturligtvis inte uppfattade då.

 


     

”Abbott och Costello” var två amerikanska komiker i buskisfacket. Då tyckte vi att de var lika bra som Helan och Halvan. Den enda film med ”Abbott och Costello” som jag har ett vagt minne av är den när de mötte Frankenstein och de andra skräckfigurerna.

  



”Helan och Halvan” gjorde en massa kortfilmer som visades som förfilm eller som ingick i Picadillys nonstopprogram.


 

En film om den unge Tomas Edison med Mickey Rooney i huvudrollen gjorde starkt intryck på mig. Som många andra filmer från USA handlade filmen om det unga oförstådda geniet som efter många prövningar når ära och berömmelse.

Jag gick hem och började experimentera men stoppades i min karriär sedan jag nästan tänt eld på vår lägenhet.

Undrar vilken blandning det var som fattade eld när jag spottade i den?

   


De filmer som intresserade oss var roliga filmer, äventyrsfilmer och läskiga filmer.

Svenska komedier kunde ta upp konkurrensen med de amerikanska filmerna.


   Bland de roliga svenska filmerna minns jag ”Flottans kavaljerer” med Åke Söderblom och så såg vi filmer med Annalisa Ericson och Nils Poppe när vi kunde.

     

Nils Poppe roade oss i många filmer t.ex t.ex ”Tappa inte sugen” och ”Soldat Bom”


Roliga filmfigurer var Julia Ceasar och John Botvid som bägge hade småroller i massor av svenska filmer.


      


Av någon anledning gillade vi att bli skraja på bio och försökte därför se så läskiga filmer som möjligt. Filmcensuren försökte hindra oss. Vi som var under femton år fick inte se barnförbjudna filmer. Men uppe vid S:t Eriksplan i Stockholm fanns biografen ”Atlas” med träbänkar. De körde läskiga filmer och var inte så noga med ålderskontrollen. Det hade Bosse upptäck eftersom han hade någon släkting i trakten och vi gick och såg ”Doktor Mabuses testamente”, Fritz Langs trettiotalsskräckis. När jag kom hem och skulle sova kröp jag ner i sängen hos min lillebror för att kunna somna.

 


En annan skräckis som vi krånglade oss in på innan vi hade åldern inne var ”Frankensteins monster” med Boris Karloff.


 


 

En del biografer körde gamla filmer.

”Blixt Gordon”, långfilm från 1936 var en tidig science fiction som vi såg på 50-talet.

 


   

Vi ansåg kanske att Chaplin var ”gammalmodig” och uppfattade honom väldigt ytligt. Långt senare i livet insåg man djupet i en del av hans filmer. Men boxningsscenen ur ”Stadens Ljus” från 1931 kunde vi uppskatta finesserna i.


 


Bigrafen ”Picadilly” bjöd på tecknad film. (Se nedan)


Efter femton gick man inte på matiné utan då gällde lördagskvällarna som filmkväll.


Av Mario Matteoni - 7 januari 2011 14:17

Vid sidan av serietidningarna och en och annan bok läste jag som 13-15 åring andra typer av tidskrifter. Rekord-Magasinet var en.


Rekord-Magasinet

  

 

Rekord-Magasinet innehöll noveller och tecknade serier som oftast handlade om den fattige grabben som kämpar i sitt fotbollslag och så småningom når allsvenskan. Referat av sportprestationer fanns givetvis med, mest boxning och fotboll som blev mina favoritsporter. Om jag inte minns fel gick också Jack Londons ”Avgrundsdjuret” som följetong. Den handlade om boxning.

50-talet var boxningens årtionde. Världsmästaren i boxning Joe Louis hade dragit sig tillbaka obesegrad. Och titeln erövrades av Ezzard Charles 1950 när Joe Louis försökte sig på en comeback.

Jersey Joe Walcott, som knockat Olle Tandberg på Råsundastadion i augusti 1949, var en tekniskt driven boxare, en av de bättre i historien, och han blev världsmästare genom att slå Ezzard Charles 1951. Walcott var då 37 år gammal.

Rocky Marciano var italiensk-amerikan och en ångvält i ringen. Han kallades för ”slagmaskinen från Brockton”. Han och Joe Louis hade flest knockoutvinster i förhållande till antalet matcher. Eftersom Marciano var italienättling höll jag på honom trots att han var vit och ansågs oteknisk. Han mötte Walcott om titeln 1952. Walcott ledde stort på poäng till trettonde ronden i en match som skulle vara i femton ronder och Walcotts seger tycktes given då han gjorde ett misstag och öppnade sig för Rocky Marcianos tunga slägga som fällde Jersey Joe. Marciano utropades som segrare och han drog sig tillbaka obesegrad 1955.

1956 blev Floyd Patterson världsmästare i tungvikt och 1959 Ingemar Johansson.


De stora stjärnorna inom fotboll och boxning mötte jag bara i tidningar. Men boxaren Nisse Ramm bodde i mitt kvarter i Hammarbyhöjden och honom beundrade man på avstånd. Han hade varit europamästare i tungvikt och svensk mästare i lätt tungvikt på tjugotalet.

Ingmar, Bosse och jag traskade ner till en boxningsklubb på Ringvägen, jag tror det var Örnen men Bosse och jag ledsnade snart på träningen. Ingmar blev så småningom svensk juniormästare.

 Varje nummer av Rekord-Magasinet innehöll en lagbild av fotbolls-, bandy- eller fotbollslag.

 Landslaget 1955

Sverige kom trea i fotbolls-VM 1950.

Malmö FF vann allsvenskan 1950. IFK Göteborg och Halmia åkte ur och Örebro SK och Råå gick upp i allsvenskan.


I ”Rekord-Magasinet” läste man ”Per Stigmans äventyr” en berättelse som lånat mycket av Robin Hood men författaren ” A. M. Marksman” hade placerat hjälten i Tiveden under den svenska medeltiden. Per Stigman kämpade mot den tyska ockupationsmakten Albrecht av Mecklenburg och mot fogdarnas översitteri och maktmissbruk. Precis som Robin Hood var Per Stigman laglös och hans närmaste vapenbroder den storvuxne Lille Sven hade sin motsvarighet i Sherwoodskogen i Little John. Och munken Broder Patrik var samma figur som Broder Tuck.

Rekordmagasinet lärde ut en slags modern ridderlighet, man ska t.ex aldrig ge sig på någon som är mindre eller svagare än en själv, aldrig slå någon som ligger, aldrig köra med ojusta slag eller medel. Man skulle kämpa mot övermakten och för att vinna. De ideal som gällde var hederlighet, skötsamhet och ödmjukhet.

Att utgivaren var boxningspromotorn Edwin Ahlqvist visste jag inte men det genomsyrade tidningen. Edwin skrev en följetong ”Knockoutkungen” som publicerades under många år i Rekordmagasinet.

Bakom signaturen A. M. Marksman dolde sig en riktig ”marxman”, nämligen göteborgskommunisten Nils Holmberg. Men inte heller det visste jag eller brydde mig om.


I mitt hem fanns lyckligtvis också veckotidningen ”Folket i Bild”.

      

Tack vare Pelle Svanslös. Under min värsta Pellesvanslösperiod – när jag var i sju-åttaårsåldern – hade tidningen Folket i Bild på sin förstasida reklam för sin Svanslösserie.

Pelle Svanslös, tecknad av Einar Norelius. Jag hade inte kunnat undgå att se den eftersom tobaksaffären låg mittemot vårt fönster på andra sidan Boråsvägen. Jag tjatade på morsan tills hon köpte tidningen. Tidigare hade vi bara läst gamla nummer av ”En rolig halvtimma” som vi ärvt av Larssons och så kunde det hända att morsan köpte ”Hemmets Veckotidning” eller ”Veckorevyn” någon gång.

Men eftersom jag var bra på att tjata och eftersom morsan var snäll följdes detta första nummer av Folket i Bild av flera. Morsan upptäckte novellerna och följetänger av svenska författare som Vilhelm Moberg, Bernhard Nordh, Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård, Moa Martinson, Sven Edvin Salje och Per Anders Fogelström samt de utländska författarna som Linna, Laxness och Steinbeck. Illustrationerna gjordes av konstnärer som Bertil Bull Hedlund, Eric Palmqvist, Uno Stallarholm och Stig Södersten. Fotografen K.W Gullers gjorde fotoreportage och omslag från arbetares vardag, d.v.s den som vi kände igen.


  

   Serien "Biffen och Bananen" av Ritola höll också bra kvalitet.

Ett stort inslag i tidningen var reseskildringar av bl.a Albert Viksten, Sten Bergman, Rolf Blomberg och Artur Lundkvist. Tidningen hade en frimärksklubb som jag gick med i och morsan anmälde sig till bokklubben så att vi fick hem FIB:s böcker. Snart måste inredningen hemma kompletteras med en Stringhylla.

Folket i Bild var tillräckligt populärt hållen för att morsan och jag skulle gilla den och den höll samtidigt en så pass god standard att den höjde vår bildningsnivå och smak. Jag tror att den hade stor betydelse för min utveckling.

Men det var inte så att vi skilde på ”kvalitetslitteratur” och annan och det fanns ingen vuxen som valde vad jag skulle läsa. Jag var lyckligt okunnig om vad som var god läsning och vad som var skräp. Jag läste allt.



  

Ett tag var jag storkonsument av Alibi-Magasinet, Detektiv-Magasinet,  Novellmagasinet och Äventyrsmagasinet.

De var billiga häften med spännande historier.




   


 Nr 1 av ”Häpna”


1954 startade sciencefictionmagasinet ”Häpna!”

Tidningen kom ut varje månad och jag köpte den regelbundet under några år. SF hade blivit en litterär genre och intresset för rymden och teknikens möjligheter ökade. En del av novellerna handlade om allmänmänskliga frågor förlagda till framtiden, ungefär som Orwells ”1984” medan andra var teknikutopiska eller dystopiska skildringar av mötet med främmande planeter och galaxer.

Det kalla kriget och atom- och vätebomben skapade en allvarlig fond mot de mer optimistiska framtidsvisionerna med flygande bilar, rullande trottoarer, raketfärder och arbetsfri tillvaro.


  

Men vi var således rätt hemtama i rymden den 3 november 1957 då det meddelades att

hunden Lajka, blev den första levande varelsen i omloppsbana runt jorden. Lajkas rymdfärd var ett led i Sovjetunionens sputnikprogram. Sonden rundade jorden över 2 500 gånger innan den återinträdde i atmosfären och, med hund och allt, förintades 14 april 1958.




Hos frisören fanns bildtidningen Se. Den blev senare, tillsammans med FIB-Aktuellt, porrtidning men var då på femtiotalet en modern reportagetidning men mycket fotoreportage.

     


Och ibland fick man tag i något nummer av Fick-Journalen som innehöll serier, populära filmkrönikor, kändisporträtt, artiklar om schlagers, hjärtespalt m.m En insändarspalt där läsarna skickade in texter om fel de funnit i filmer.


   


Läsningen av”Folket i Bild” ledde till att jag så småningom började köpa ”All världens berättare – tidskrift för litterär underhållning”. Här fanns bidrag av erkända författare från hela världen och från alla tider representerade. Man kunde också läsa författarporträtt, dikter, recensioner och notiser.  Liksom i Folket i Bild var det hög klass på illustrationerna, bara de bästa tecknarna medverkade i tidskriften.

   


Någon formell utbildning efter folkskolan hade jag inte, men ”Folket i bild” samt ”All världens berättare” blev ett led i min bildningsgång. Inte för att jag var medveten om det men jag drevs av nyfikenhet och kunskapstörst.





Av Mario Matteoni - 4 januari 2011 17:03

Under 40-talet hade vi bott i ett rum och kök i gårdshuset på Ragvaldsgatan mittemot Maria Kyrkogård. Vår lägenhet fanns bakom takkuporna till vänster på fotot. Där hade vi vedspis, kallvatten och torrklosett på gården.  Toan delade vi med andra familjer i huset.

När jag var sex år gammal flyttade vi till Hammarbyhöjden söder om Stockholm.

   

I Hammarbyhöjden fick vi varmvatten, badkar, VC, modernt kök och balkong.

Vi bodde på Boråsvägen 1, två trappor. På fotot syns vår lägenhet i mittenvåningen på huset som vänder gaveln till. I bottenplanet låg en mjölkaffär och en sybehörsaffär. Uppförsbacken t.h om huset är Boråsvägen.

Folket på fotot promenerar på Sparrmansvägen.

  

Buss 79 tog oss från Finn Malmgrens Torg i Hammarbyhöjden till stan. Eftersom jag gick i plugget i stan blev det många resor.

  


Spårvagn nr 8 avgick från Skarpnäck. Via Johanneshov, dundrade den ner under jorden vid Skanstull och kom upp vid ändhållplatsen Slussen. Här är 8:an vid station Medborgarplatsen.

  


Här är ”Nya Skanstullsbron”, färdig 1947. Vi blickar ut mot de södra förorterna och Johanneshov. I bortre änden av bron till höger skymtar Skanskvarnen i Johanneshov. Lägg märke till spårvagnen på bron. Tunnelbanan började gå hösten 1950.

  



Skanskvarn från Årsta/Johanneshovssidan. Folksamskrapan är ännu inte byggd.

   


Varuhuset Åhlén & Holm dominerade skanstullsområdet på Söder. I december for man in till ”Ålle” för att se på julskyltningen.

  


Götgatan vid Skanstull sedd söderut mot Åhlén & Holm och Skanstullsbron. I mitten tunnelbanenedgången.

  


Götgatan vid Skanstull mot norr. Numera ligger köpcentrat ”Ringen” där.


    



I hörnan mellan Götgatan och Ringvägen låg ett ölcafé. Telefonkiosken utanför var därför en god inkomstkälla för oss i slutet av 40- och början av 50-talen. Om man lyfte upp golvgallret i kiosken kunde man oftast, under gallret, hitta tappade slantar. Fyllgubbarna som skulle ringa fumlade med tioöringarna eller tjugofemöringarna och orkade inte plocka upp dem.

  


Så här såg en myntapparat i en telefonkiosk ut på 50-talet.

  


Eftersom jag gick i skolan på Söder fram till 1950 höll vi ­– Bosse, Ingmar och jag ­– ofta till i Hammarbyhamnen bland lagerlokaler, pokerspelandegubbar, skutor och allsköns bråte innan vi for hem.


  

Ett annat tillhåll när jag var i 12-13-årsåldern var Eriksdalsbadet som hade inrymts i det gamla reningsverket. Det fanns ett dam- och ett herrbad. Bägge baden var inhägnade av träplank. Vi ägnade oss flitigt åt anatomistudier vid dambadet vilket underlättades av att planket liknade en schweizerost.

   



Nästan nakna fruntimmer kunde annars studeras på bild i någon av de s.k boulevardtidningarna ”Top Hat” eller ”Cocktail”.

 

I ”Medborgarhuset ”Medis” låg bl.a ”Forsgrenska badet” som vi frekventerade. Inträdet var gratis för ungdomar. På andra sidan tegelbyggnaden var stadsbiblioteket inrymt. Till höger om Medborgarhuset syns Konsums charkuterifabrik.

Medborgarplatsen var för det mesta öde.

  


Bibblan i Medborgarhuset doftade skinnband och bjöd på en miljö i stillhet och tystnad

   


Forsgrenska badet på 50-talet med klordoft, ekande gälla barnröster och aktivitet.

  


Ödledammarna i Enskede  låg inte så långt från Hammarbyhöjden. På fyrtiotalet var det vår plaja när vi inte ville fara ända till Flatenbadet. Som sjuåring lärde jag mig på egen hand simma i en av dammarna. Ödlorna var egentligen vattensalamandlar.
I dag ligger Globenstaden där Ödledammarna låg.

 


Mitt över Götgatan, från Medborgarhuset, stod hotell Malmen färdig 1951.  Här hade en ödetomt legat i min barndom. Fordonen på bilden kör till vänster. Högertrafik inleddes först i september 1967.



   


Tunnelbanans och spårvagn 8:as ändstation vid Slussen.

  


 Mitt första sommarjobb hade jag som cykelbud, eller ”springschas” som det hette, hos ”Svenska Elektronrör” nere vid Lumafabriken i Hammarby Industriområde. I jobbet lärde jag känna stan. Ibland hade man skubb ända upp till Solna.

     

Schascykel från 1950.


”Svenska Elektronrör” fanns i bottenvåningen av Lumafabriken.

  


Efter skolan började jag som målarlärling 1952 men avslutade målarkarriären efter ett halvår. Av en tillfällighet fick jag jobb som cykelbud vid Arbetarnes Tryckeri på Barnhusgatan i gamla Folkets hus som revs 1955.

Kontoret låg i bottenvåningen medan sätteriet var inrymt i vindsvåningen. Tryckeriet fanns i källaren. Jag förmedlade korrektur mellan tryckeriet och fackliga organisationer och fackförbundsredaktörer. Våren 1953  började jag som sättarlärling.


  

1954 gick Arbetyarnes Tryckeri upp i Tiden Barnängens Tryckerier och flyttade till Danvikstull på Söder. Jag hängde med.

Arbetet förändrades från hantverk till industriarbete.

  


Nästan utlärd typograf sa jag upp mig och började som grovarbetare på byggen 1956. Tog en paus under ett halvår som persiennförsäljare. Gjorde lumpen i flottan 1957-1958.

Tillbaka till byggjobbet 1959 hos Svenska Bostäder.

Var bl.a med om att bygga upp stockholmsförorten Fagersjö som ser ut så här idag:

   



22-år gammal flyttade jag till Huddinge och blev familjeförsörjare 1959.


Sen blev det 60-tal.



Av Mario Matteoni - 17 december 2010 14:07

Under det här decenniet fick vi Coca-Cola (1953), TV (1956), flipperspel, jukebox och program 2 i Sveriges Radio.

  


 


På fiken fanns flipperspelet och jukeboxen.

 


Det första barnprogrammet i svenskt TV var ”Andy Pandy” 1956. Här är ”spekerrösten” på den engelska originaltexten men i den svenska versionen var den på svenska.



1959 kunde barnen njuta av ”Humle och Dumle” med kapten Bäckdhal.

 


Alfapastillen innehöll, förutom inte alltför goda pastiller, samlarbilder på kända idrottsmän och någon kvinna. Man samlade bilder, bytte och bilderna blev en sorts valuta. 


 



Som trettonåring byggde man modellflygplan i balsaträ och japanpapper och limmade med ett lim som man blev litet vimmelkantig av.

Propellern drevs genom att man spände ett gummiband från den krokförsedda propellern till flygplanets stjärtpart och så snurrade man upp propellern för hand. När man släppte snurrade propellern tillbaka. Det blev inga längre flygturer.

 


Senare på decenniet började man röka. Stod nedanför Gunnels fönster och försökte se ut som Humpery Bogart med en cig i mungipan. Tror inte ens hon såg mig.

Cigarettmärkena hette Boy, Bill, Hudson, Roobin Hood, Chesterfield, Lucky Strike. Inga cigaretter hade filter. Man kunde köpa lösa cigaretter i tobaksaffären. Den bensindrivna cigarettändaren matades med en sorts tändstift. När man inte hade råd att köpa cig skaffade man en liten fimp-pipa och då kunde man plocka fimpar på trottoaren och röka i pipan.

Äldre män rökte pipa. Det skulle jag också göra om några år.


 


Man skulle lägga an på tjejerna och började vårda sitt utseende. Eftersom jag hade krulligt hår och alla skådisar ­ – Errol Flynn, Gary Grant, Clark Gable – hade rakt hår gick det åt en del Brylcreem och arbete framför spegeln för att få håret slätt. Stålkammen fanns alltid i beredskap i bakfickan.


Pengarna, när man hade några, förvarades i Monneyboxen.


  

  

Så stora sedlar som femtio kronor hade man inte ofta på sig. I dagens penningvärde motsvarade femtio kronor tio gånger så mycket som i dag.


Kläderna inköptes på ”Hollywood” på Götgatan. De hade det senaste

från Amerika.

 


Jag började jobba som 14-åring. Först som målarlärling, sedan som springschas, så blev jag sättarelärling, grovarbetare och persiennförsäljare. Åkte in i lumpen, Kungl. Flottan, 1958.

Efterhand kunde man köpa upp sig på motorfordon.


  


Mopeden tog mig till och från jobbet.

Men så småningom, när jag börjat jobba på byggen, kunde jag köpa en begagnad bil. Min första var en Borgward Isabella 1950 års modell.

  Vad det var som fick mig att byta till en Ford Vedette 1952 års modell har jag glömt.

   


Vedetten var franskbyggd, V8 stor och tung och lynnig som Marie Antoinette. Ena dan strejkade det elekriska, nästa var det något med soppan. En dag i rusningstrafik stannade den mitt i Götgatsbacken i uppförslut. Tio fotgängare hjälpte till att puffa bilen över krönet. Min flickvän fick eksem så fort hon klev in i bilen.

Sen blev det 1960 så det är en annan historia.



1959 flyttade jag ihop med min blivande hustru. Fladdermusfåtöljen och Stringhyllan följde med mitt bohag.

 



I köket förekom bl.a


 Raketost och Bullens pilsnerkorv på burk.

 

 Bullens pilsnerkorv


Och kaffet bryggdes i en ”Don Pedro”





 Åt gjorde man på Gustafsbergs moderna servis ”Berså”.





Av Mario Matteoni - 15 december 2010 20:50

Schlagermelodierna på femtiotalet populariserades genom radion och genom film. Radiotjänst sände bara ett program fram till 1955 då P2 startades och utbudet av populärmusik blev större. 1956 började Radiotjänst även sända ett televisionsprogram som sedan fungerade som schlagerspridare.

Det fanns några olika kategorier schlagers. Den svenska shillingtrycktraditionen fördes vidare genom t.ex i ”Vildandens sång” och ”Nidälven”. Den amerikanska film- och musicalrepertoaren kom till oss i form av ”Lullabay of Brodway” och ”Singing in the Rain”. Den svenska vistraditionen upprätthölls av Ulf Peter Olrog och Alf Pröjsen. En centraleuropeisk schlagerstil fick vi ta del av genom låtar som t.ex ”Oh, mein Pappa” och ”Margeritue” och en amerikansk västernlinje företrädd av t.ex ”En sliten grimma”. En komisk genre representerades av Povel Ramels, Owe Thörnqvists och Tore Skogmans låtar. Melodier som ”Gärdebylåten” och ”Swedish Rhapsody” anknöt till svensk folkton.

Ledmotiv ur filmer blev ofta schlagers.


“The Harry Lime Theme” - Anton Karas 1950

Min första grammofonskiva var en 78-varvad stenkaka med ”Harry Lime Theme” ledmotivet i filmen ”Den tredje mannen” som jag givetvis inte sett eftersom den var barnförbjuden och eftersom det inte fanns någon TV.

Jag var ingen hejare på engelska, så när jag hade hört Charlie Norman på radio kalla låten för ”Lim-Harrys gånglåt” anammade jag snabbt detta svenska namn och begav mig till Söders största skivaffär på Katarina Bangata och frågade efter gånglåten. Men de hade inte en aning om vad det var för en skiva. Jag blev till sist tvungen att gnola den för expediten som tyckte att jag var en rolig typ.

Vi hade ingen grammofon men tant Larsson, som bodde en trappa ner, hade en. Så när jag blev spelsugen ringde jag på hos tant Larsson och fick spela min skiva.

Filmen och låten var från 1949 men spelades ofta 1950.

 

”Kärlekskarusellen” La Ronde 1950

Jag var 13 år och kär i Gunnel. Efter en del uppvaktning lyckades jag vinna hennes hjärta och vi pussades och kramades i skogsgläntan mot Finn Malmgrens plan i Hammarbyhöjden. Sen gick jag hem och hörde den här melodin på radion. Efter en tid började hon flirta med Leffe. Och jag gick hem och lyssnade till den här melodin på radion.


”Titta det snöar” Povel Ramel, Brita Borg och Martin Ljung

En landsplåga 1950 och flera år efteråt. Följdes av ”Titta vi flyger” med samma melodi några år senare.

 

”Too Young” med Nat King Cole 1951

Snacka om sammetsröst. Han var egentligen jazzpianist. Sjöng andra låter som ”Walkin my baby back home”, ”Mona Lisa” och ”Lillette””


Coimbra - Amália Rodrigues 1951

Den här melodin var en schlager i Sverige på 50-talet. ”Coimbra skön och rik, ditt namn är som musik, ett stycke av ett smycke …”. Jag minns inledningen och melodin. Tyvärr har jag inte hittat någon inspelning på svenska från den tiden.

I början av sjuttiotalet hörde jag den på en fadokväll i Lissabon.


”Flottarkärlek” med Gösta ”Snoddas” Nordgren 1952

Bandyspelaren som upptäcktes av svenska folket efter ett framträdande i ”Frukostklubben”.



High Noon, ”Du får ej lämna mig min älskling”- Tex Ritter 1952

Musikaliska ledmotiv ur filmer blev ofta spelade i radion och blev därmed schlagers.

Den här är ur filmen ”Scheriffen” med Cary Cooper.

På svenska sjöngs den av bl.a Staffan Broms. Hans stora hit 1952 var annars ”Marguerite”.


“Gelsomina” av Nino Rota 1954

I mitten av femtiotalet kom ett antal italienska filmer till Sverige. En av dem var Fellinis ”La Strada”. Alla trumpetare vid den här tiden försökte sig på melodin. Arne Lambert hette en.

 


“Rock Around the Clock” - Bill Haley 1955

I Sverige blev den popular 1956 då rocken började tränga in i vår enda radiokanal. Men på Radio Luxembourg hade den hörts något år tidigare.

 


Sixteen Tons - Tennessee Ernie Ford 1955

En schlager som handlar om det hårda arbetet mitt bland all verklighetsflykt.

“You load sixteen tons, what do you get?

Another day older and deeper in debt.

Saint Peter, don't you call me, 'cause I can't go;

I owe my soul to the company store...”


 

El baion 1955

Genom resandet till Mallorca blev spansklatinska danser och melodier populära.

 

 

I Love Paris  – Frank Sinatra 1956

1957 tågluffade jag till Paris kanske influerad av denna sång, av konstnärsdrömmen och allmän nyfikenhet. Det dröjde decennier innan jag lärde mig älska Paris.

 


Blueberry Hill - Fats Domino 1956

Fats litet trumpna sångstil kontrasterade mot allt annat. ”Ain't That a Shame", "I'm Walkin'" och "Blue Monday" tror jag också kom på 50-talet.


Arriverderci Roma - Claudio Villa 1957

Någon borde undersöka sambandet mellan populärmusiken och den ökande utlandsturismen under 50-talet.

Den här versionen med Claudio Villa var inte den vanligaste i Sverige men jag tar med den ändå.

 


Just Walkin' In The Rain - Johnnie Ray 1957

Det var ett års fördröjning innan de utländska låtarna nådde Sverige. Johnnie Ray sjöng i den här 1956. Han blev känd som den gråtande sångaren med låten ”Cry” 1954.

 

 

Day-O! (Banana Boat sng) - Harry Belafonte 1957

Nu kom calypso och västindiska rytmer.

 


Diana - Paul Anka 1957

Ett exempel på hur den tidigaste rocken i radion avlöste smörsången. Paul var 16 år när han sjöng sin egen låt ”Diana”

 


Tom Dooley -The Kingston Trio 1958

Folksongstilen blev popular en tid.

 


Jamaican Farewell - Nina och Frederik 1959

Nina och Fredrik var några av dem som hängde på jamaikarytmerna. Det vackra danska paret slog igenom i svensk TV i slutet av 1950-talet. ”Lad os flyve til en stjerneoch ”Maladie d´amourvar några andra av deras låtar på 50-talet.


Bouna Sera - Little Gerhard

En ovanlig men intressant version inspelad tio år efter den ursprungliga 1959.

Jag tog med den här på grund av inledningen.

 


Ciao, Ciao Bambina - Domenico Mudugno 1959

Nu kom italienska sånger i en strid ström, som t.ex ”Volare”, ”Piccolissima serenata” och ”Piove”.

Den här upptagningen är från San Remofestivalen som startat 1951 och som inspirerat till Eurovisionsshlagerfestivalen som startade 1956.

I eurovisionsshlagerfestivalen 1959 tävlade Sverige med ”Augustin” som framfördes av Brita Borg.

 

Av Mario Matteoni - 11 december 2010 12:57

50-talet var jazzens guldålder. Mitt musikintresse hade så småningom över från schlagers till jazz. När det gick upp för mig att samma jazzlåt aldrig spelades på samma sätt utan att musikerna improviserade utifrån ett tema, blev det en hisnande upplevelse att följa musikernas äventyrliga svängar och fraseringar. I början var det 20- och 30-talsjazzen som gällde.

Så småningom gled intresset över till samtidsjazzen.

Att det i början blev musik från 30- och 40-talet kanske berodde på att jag hade en klasskompis, i klass sju i Hammarbyhöjdens folkskola, Hasse Müller som var jazzintresserad och dessutom kunnig. När vi skolkade från plugget gick vi hem till honom och han lärde mig om jazzens hemligheter genom att nöta ut sin äldre brorsas skivor. Tack Hasse för de lektionerna!


Louis Armstrong (1901-1971) – Saint Louis Blues

Armstrong spelade med Kid Ory, King Oliver och Fletcher Henderson under tjugotalet.

Han gjorde också en mängd inspelningar med olika bluessångerskor Bl.a Bessie Smith, men även med andra större och mindre jazzband.

Under 1950-talet gjorde Armstrong en sorts comeback med nya versioner av berömda tidigare inspelningar, ”Satchmo - a Musical Autobiography of Louis Armstrong” ett LP-album med fyra skivor, liksom LP-skivor med musik skriven av W C Handy. De senare hade jag med Vilma Middleton & Armstrong and His All Stars.

 

 

Benny Goodman (1909-1986) – Sing Sing Sing, Carnegie Hall Concert 1938

Jag hade två LP-skivor med liveinspelningen med “The King of Swing” och hans orkester från konserten i Carnegie Hall 1938. Med Gene Krupa vid trummorna, Harry James på trumpet och Benny själv på klarinett. En höjdare än i dag.

Hans popularitet var störst under 39-40 talen men började dala på 50-talet.

 

 

Duke Ellington (1899-1974) – Caravan 1952

Pianist och orkesterledare. Spelade en sorts symfonisk jazz som inte byggde så mycket på improvisation utan mer på fina arrangemang. Caravan skrevs 1937 men jag hade en platta med orkestern från 1952. Kanske var detta mitt första steg mot att gilla klassisk musik eftersom Caravan på något sätt ledde mig till Ravels Bolero.

 


Coleman Hawkins (1904-1969) - Body & Soul

Tenorsaxofonist. Ännu en av “de gamla” som ännu på femtiotalet turnerade runt i världen med sin musik.

 


Ella Fitzgerald (1917-1996)- Lullaby Of Birdland (Live version)

En av jazzhistoriens stora improvisatörer. Ella Fitzgerald erövrade inte mindre än 13 Grammys, vilket är mer än någon annan musiker och hon vann tre år i följd priset som bästa kvinnliga vokalist.



Charlie Parker (1920-1955), Lover Man

Hasse och jag kunde lyssna på ”Lover Man” med Charlie Parker hur många gånger som helst och snacka om hur han improviserat temat, splittrat upp temat i musikaliska fragment och om tolkningen. Hur nerverna liksom ligger och dallrar på utsidan av musiken. Vi läste om Parker i OrkesterJournalen och om inspelningen.
Efter en turné i Kalifornien 1946 hade Parker blivit kvar i Hollywood där inspelningen gjordes. Han kunde nämligen inte resa hem till New York eftersom han gjort slut på alla sina pengar på droger. Parker har själv sagt att det krävdes en hel liter whiskey för att genomföra den här inspelningen.
Strax efter inspelningen togs Parker in på mentalsjukhuset Camarillo State Hospital där han vilade upp sig i sex månader. Sen skrev han låten ”Relaxin` at Camarillo”.

Lover Man kom på skiva i Sverige 1952.



Anita O'Day (1919-2006)  - Honeysuckle Rose 1956

Sångerska. Här i en inspelning från 1956 men hon blev faktiskt bättre med åren och på 60-talet stod hon på topp som jazzsångerska. Hennes avspända improvisationer var en fröjd att följa.


Dizzy Gillespie kvartett - Manteca – 1959

Dizzy Gellespie (1917-1993), trumpetare skakade nytt liv i jazzen på 50-talet. Inte bara genom en massa publikfriande upptåg utan också för att han introducerade bebop för en häpen yngling.

Bebop ”bestod av snabba, komplicerade och asymmetriska melodier sammankopplade med en "offbeat"-rytm” som det har beskrivits någonstans.


Gerry Mulligans kvartett – Walking Shoes 1956

Gerry Mulligan (1927-1996), Barytonsax,  På något sätt är vi tillbaka i dixieland men nu i en sofistikerad modern form. Det kallades ”västkustjazz” av kännarna på OrkesterJournalen.

Hur som helst här är det gladjazz som gäller, inte uppsluppen men med en behärskad humor.


Lars Gullin (1928-1976) – Dannys Dream 1954

Svensk barytonsaxofonist med världsrykte. 1954 vann han den amerikanska  jazztidskriften DownBeats omröstning som bäste nykomling. Dannys Dream är en vemodig vaggsång i svensk folkton, skriven för sonen Danny.


Modern Jazz Quartet – Django

Snacka om sofistikerad jazz! Django är en hyllning till Django Reinhardt, den romsk-belgisk-franske jazzgitarristen. Den inspelning jag hade av låten var uppbyggd med ett inledande tema, därefter variationer på temat och till sist en återgång till temat. Har sökt just den versionen utan att hitta den. Men den här ligger nära.

"Django" skrevs 1953 av kvartettens ledare och pianist John Lewis. Kvartetten bestod i övrigt av vibrafonisten Milt Jackson, basisten Percy Heath och trummisen Connie Kay.

I mitten av 50-talet hade jag upptäckt att även den klassiska musiken gick att lyssna på.

Men jag återgår gärna till mina jazzfavoriter som var fler än de här nämnda.


Det var något av en tragik när rocken på 60-talet, med sin rälsbundna inövade musik, tog över musikmarknaden från den frihetliga och skapande jazzen.




Av Mario Matteoni - 9 december 2010 18:08

Serietidningssindustrin hade sitt uppsving i Sverige under femtiotalet. 1950 var jag tretton år gammal och en av de många unga som köpte dess produkter.


Serietidningen Karl-Alfreds förstasida

  


Serietidningen ”Karl-Alfred” var en tunn i tabloidliknande veckotidning som innehöll både äventyrsserier och komiska serier.

Äventyrsserierna ”Rip Kirby”, ”Gäckande skuggan”, ”Ensamma Vargen”, ”Barney Baxter”, ”Mirakleflickan Mary Marvel”, ”Steve Canyon”, ”Alis äventyr”, ”Ekarna”, ”Mästerdetektiven X-9”, ”Prins Valiant”, ”Mandrake”, ”Ben Bolt” och ”Blixt Gordon” gick som följetänger.
Bland komediserierna minns jag särskilt ”Potterby och hertiginnan”, ”Peggy Lett”, ”Hasse”, ”Ludde på Luffen”, ”Pär och Polly” och ”Lille Kungen”.

Jag älskade tidningens logotype med sina hårda kontrasterande grundfärger med namnet ”Karl-Alfred” tecknat i rött mot blå botten. Eller i gult mot röd botten. Eller i rött mot grön botten, olika färgkombinationer varje nummer.

”Rip Kirby” – ”idrottsmannen, amatördetektiven, reservofficeren och forskaren” ­­– var en glasögonförsedd och rik hjälte som hade betjänt som hette Desmond. ”Rip Kirby” hade nästan alltid pipskaftet fastnitad mellan sina hårt hopknipna käkar.

Rip Kirby

 Serien var mycket bra tecknad med skickligt utnyttjade kontraster mellan svart och vitt.

 ”Gäckande skuggan” kunde göra sig osynlig med hjälp av sin slängkappa vilket var till nytta då han, liksom de flesta seriehjältar, jagade skurkar, spioner och annat löst folk.

 ”Ensamma Vargen” med indiankompisen ”Tonto” och den vita hästen ”Silver”.

 ”Ensamma Vargen” var en maskerad cowboyhjälte på sin vita häst ”Silver” och med indiankompisen ”Tonto” som hade det långa håret uppsatt i en knut i nacken.

”Barney Baxter” och ”Steve Canyon” var bägge flyghjältar i ”Biggles” anda men enrollerade i US-Airforce.

”Alis äventyr” var sagor ur ”Tusen och en natt” skickligt tecknade. Serien ”Ekarna”, som handlade om stenålderspojken Ek. En del kunskaper om stenåldern hämtade jag genom serien.

”Prins Valiant”, som levde under vikingatiden, var överdådigt tecknad men gav inte lika mycket kunskap om den historiska epoken eftersom den handlade om anglosaxerna. ”Ben Bolt” var en boxningsserie och ”Blixt Gordon” en rymdserie.


”Mandrake”, som vi uttalade som det stavas och med betoning på de sista två stavelserna Mandráke, inte ”Mändrejk”, var den fenomenale hypnotisören som med en enda handrörelse och sin hypnotiska blick kunde få bovar att stelna eller få dem att tro att de var kaniner. Mandrake bar alltid sina scenkläder, d.v.s frack och slängkappa och hans blanka svarta bakåtstrukna hår doldes ibland av en elegant cylinder. Han hade en jättestark och muskulös kompis Lothar, som var en brun neger i leopardskynke och röd fez.

 Lothar och Mandrake


Läs mer här

SerieWikin http://seriewikin.serieframjandet.se/index.php/Karl-Alfred

Seriefrämjandet http://www.serieframjandet.se/bobwebb

Serienytt http://serienytt.se/

Swecomics http://www.swecomics.com/




På 50-talet kom en rad serietidningar


       

Efter veckotidningen ”Karl-Alfred” kom en ström av seriemagasin. 1948 kom ”Kalle Anka & Co” med Disneyserier och 1949 ”Seriemagasinet” som innehöll seriehjälten ”Kilroy” en av de otaliga trikåklädda, maskerade hjältarna med mantel som jagar skurkar. ”Kilroy” var inte flygkunnig som ”Stålmannen” utan mer en oblyg kopia av ”Fantomen”. ”Stålmannen” fick egen serietidning 1949/50 och ”Fantomen” 1950.

    

 

 

Seriehjälten Kilroy hade fått namn efter klottret ”Kilroy was here” som efter kriget dök upp över hela världen på de mest omöjliga ställen. Enligt en uppgift uppstod klottret då en amerikansk fartygsinspektör, Kilroy, alltid skrev denna signatur på det inspekterade fartygets skrov. Fartygen seglade sedan runt hela jordklotet och många människor kunde läsa klottret ”Kilroy Was Here” men ingen visste vad det stod för eller vem Kilroy var. Därför blev både namnet och klottret mytiskt och folk började på kul härma signaturen ”Kilroy was here” och plitade dit det på toalettväggar, små ensliga holmar ute i skärgården, på skorstenar m.m När tidningarna började uppmärksamma fenomenet fick det ännu större spridning. Då nya Skanstullsbron i Stockholm skulle invigas, 1947, fann invigarna att någon med stora vita bokstäver målat ”Kilroy was here” tvärs över bägge körfälten.

Serieutgivarna i Sverige hakade på det populära namnet och döpte om den italienska serien ”Amok” till ”Kilroy”.


 I ”Fantomen” fanns serierna ”Hoppalong Cassidy” och ”Knockout-Charlie”. Den senare var en blåögd, blond och troskyldig naturbegåvning till boxare med bred haka. Han invecklades i diverse skumma typers verksamhet men alltid tog sig ur med knytnävarnas hjälp. Smockorna var många i serietidningarna.


       
Tidningen ”Alla Tiders Seriejournal” kom ut 1950 och innehöll serierna ”Kapten Marvels” som i trikå och mantel var en Stålmansvariant, för att inte säga kopia. Men i stället för att som tidningsreportern ”Clark Kent” klä om till Stålis i en telefonkiosk behövde den mycket unge radiojournalisten ”Billy Batson” bara uttala ordet ”Schazam” så förvandlades han till ”Kapten Marvels” med övermänskliga krafter.

Ordet Shazam var bildat av initialerna till namnen på den vise Salomo, den starke Herkules, den uthållige Atlas, den mäktige Zeus, den modige Akilles och den snabbe Merkurius och deras initialer bildade namnet på den trollkarl som givit Billy Batson hans förmåga.


Kapten Marvels hade en något märklig vän, ”Kattman”, som en gång levt som tigerunge i djungeln, men efter att ha smakat ett intelligensserum flyttat in till staden och omskolat sig till museiguide. ”Kattman” är således en tiger som går på två ben och är klädd som en ordinär människa i rutig ulster.

Kapten Marvels ärkefiende var dr Sivana som var en galen, glasögonförsedd, flintskallig och ondsint vetenskapsman – således en parallell till Stålmannens fiende Lex Luthor och för övrigt till många andra seriers skurkar. Bovarna i femtiotalets serier kom dels från undre världen men inte sällan var de galna vetenskapsmän.

En av Kapten Marvels fiender var en larv som talade via den högtalare han alltid bar om halsen. Larven kunde spinna trådar runt munnen på Billy Batson och därmed hindra honom från att säga "SHAZAM"!

Mirakelflickan, Mary Marvel, var syrra till Kapten Marvels. Hon hade alltså dykt upp i tidningen ”Karl Alfred” redan 1946 innan Kaptenen själv uppenbarat sig i Sverige. Det gällde också Mirakelpojken John Marvel.


 

 Dick Tracy

I ”Alla Tiders seriejournal” fanns också ”Dick Tracy” den naivt expressionistiskt tecknade deckarserien med de mest kallhamrade, bizarra och depraverade skurkarna som inte sällan var kvinnor.






Knallhatten 



 

Serien ”Knallhatten” som gick i Expressen innehöll en serie i serien, genom att Knallhatten läste serier. En sådan serie hette ”Orädde Oskar” och var en parodi på Dick Tracy.

 

Bizarra skurkar
Bizarra skurkar dök upp i fler olika serier under slutet av fyrtiotalet och början av femtiotalet då surrealismen trängde in i serievärlden. Stålmannen tampades en tid med den märkliga ”Mxyztplk” från antivärlden.

”Mxyztplk” var en liten löjlig clownfigur med alldeles för stort kalt huvud med en alldeles för liten kubbhatt på. Han bär randig fluga och kan göra sig osynlig och förvränga tillvaron och folks medvetande. Så här presenteras han i ”Stålmannen nr 17, 1950: ”Mr. ”Mxyztplk” är en ny bekantskap för våra läsare! Den lille mannen med det svåruttalade namnet har kommit till jorden från en främmande planet – precis som Stålmannen! Men han besitter många underliga egenskaper och en fantastisk förmåga att ställa till trassel! Det enda sättet för mr ”Mxyztplk” att återvända till sin värld är att uttala namnet baklänges!”

”Mxyztplk” är ingen bov men han ställer till oreda, ger upphov till olyckor, smådjävlas med allt och alla och t.o.m Stålmannen är länge maktlös mot hans olycksbringande uppenbarelse. ”Mxyztplk” ordnar så att Stålmannens namn utplånas från alla skrifter och så att alla människor glömmer honom. Till sist lyckas Stålmannen lura ”Mxyztplk” att säga sitt namn baklänges.


 ”Läderlappen” var först en serie i tidningen ”Stålmannen” men fick en egen tidning 1951. Läderlappen tampades med de märkliga skurkarna ”Pingvinmannen” och ”Joker”.

Tidningen hette egentligen ”Läderlappen och Robin”. ”Läderlappen” har, som många andra seriehjältar, en vardaglig identitet som den stenrike överklassädlingen Bruce Wayne. Han har sällskap med ”Robin” som är någon sort lärling till ”Läderlappen”.


Kvinnorna i serierna

Seriehjältarnas kvinnor – Stålmannens Lois Lane, Fantomens Diana och Tarzans Jane – var inte den sexiga sorten även om de var vackra och välformade. På något sätt var de neutrum eller en tredje sort som bara f

anns där som bihang.

Inte heller ”Stålflickan” och ”Mirakelflickan” var sexiga men de var egna seriehjältinnor. Till skillnad från sina manliga kollegor saknade de partner. De var kvinnliga kopior av sina manliga varianter i så måtto att de hade kvinnliga former i stället för muskler annars var det ingen större skillnad.

Lois Lane, Stålmannens fästmö


I komediserierna var kvinnorna oftast hemmafruar eller familjeflickor: Dagoberts ”Blondie”, ”Malla” i serien ”Gyllenbom”, ”Lotta” i August, ”Malin” i Kronblom, ”Olivia” i Karl-Alfred eller så var de sexiga pinuppor so

m ”Daisy Mae” i Knallhatten, eller ”Betty Boop”.







Daisy Mae

 

 Några år efter 1950 hade serieintresset svalnat något och andra former av populärlitteratur tagit över nöjesläsningen.


Skräcken för skräckserier

Den väldiga serieinvasionen från USA under 1950-talet satte skräck i många vuxna som menade att serierna var orsaken till den ökande ungdomsbrottsligheten och nedbusningen. Nils Beijerots bok ”Barn-Serier-Samhälle” var ett sådant inlägg i debatten.

Det var Folket i bilds förlag som gav ut ”Barn-Serier-Samhälle” 1954 och jag läste den några år senare, då jag redan på allvar upptäckt vuxenlitteraturen.

Jag hade emellertid svårt att förstå Bejerots uppmaning till oresonlig kamp mot serierna. Vad det än var som påverkat mig att utföra ”gangsterdåd” så inte var det serierna. Serieläsandet var bara ett medel för en stunds verklighetsflykt och förströelse och lämnade inga djupare spår efter sig i min själ.

Möjligen kunde serier och filmer, främst från USA, förstärka bilden av vad som var normalt. I serier som skildrade ungdomars verklighet förekom nästan aldrig vanliga arbetare som farsan eller mina kompisars föräldrar som bodde i Hammarbyhöjden. Då arbetare förekom i serierna var de hantverkare som kom för att fixa villans avlopp eller liknande. De få vuxna som jobbade fanns alltid på kontor i seriernas och filmens värld. Kvinnorna var hemmafruar men alltid välmanikurerade smala och vackra. Ingen bodde i vanliga hyreshus. De flesta serietonåringar och tonåringar på film och i serier  bodde i små villastäder, körde cabriolet, hade eget rum och gick på college.


Presentation


För oss som var unga på 40- och 50-talen.
Det finns ingen anledning att glorifiera femtiotalet och det var sällan bättre förr.
Men min ungdomstid råkade infalla på 50-talet.

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Var är ditt 50-tal?

Samla minnen från femtiotalet!

Mycket av det vi minns från femtiotalet har försvunnit. Eller finns något kvar av melodier, ting, talesätt, historier, ord, vanor, skrock?

Här vill vi ge dig möjlighet att bidra med dina minnen eller efterlysa sånt som du minns och vill se eller höra igen.

 

 

Efterlysning

Gunnar Öberg i Ronneby efterlyser en inspelning av signaturmelodin till radioserien ”Pelle på planetfärd”. En av barnskådespelarna var Lasse Sarri.

Vem skrev texten till skådespelet?

Finns en inspelning av serien eller signaturmelodin?

Här är melodien upptecknad ur minnet av Gunnar Öberg:

       
Klicka på notbladet så blir det läsligt!

Hör av dig till Gunnar Öberg med info och frågor!

Fråga om ditt 50-tal

19 besvarade frågor

Skapa flashcards